Lidahult, Naturreservat

I Lidahults naturreservat har du möjlighet att uppleva ett levande stycke kulturhistoria och en fascinerande naturmiljö. Här finns en traditionellt skött slåtteräng, där bönder från Lidahults gård skördat vinterfoder till sina djur i generationer. Idag är höet inte livsviktigt för bondens kreatur. Däremot är en rad blommor, fjärilar och andra småkryp beroende av den årliga slåttern.

Bondens viktigaste markslag

En äng är en gräsmark som inte gödslas eller plöjs och som slås med skärande redskap en gång per år. Förr var ängen bondens viktigaste markslag – arealen äng var långt större än arealen åker. Idag finns inte många traditionellt skötta slåtterängar kvar eftersom jordbrukets modernisering under 1900-talet minskade behovet av ängshö. Den traditionellt skötta ängen i Lidahult är därför kulturhistoriskt värdefull.

Hotat blomsterrike

Ängen är hem för många växter och djur. Här finns blommor i alla färger, som besöks av fjärilar, bin och humlor på jakt efter nektar och pollen. Men många av ängens invånare har blivit alltmer sällsynta i takt med att slåtterängar försvunnit. Att ängen i naturreservatet fortsätter att skötas är en förutsättning för mångfalden. Utan slåtter, eller om marken gödslas, ersätts ängsblommorna av högväxta växter och sly och surret från bin och humlor tystnar.

Så sköts en äng

På våren fagas ängen. Det innebär att ängen städas från löv och nerfallna kvistar. Någon gång under sommaren är det dags för slåtter. Förr slogs ängarna med lie, numera används ofta en maskindriven slåtterbalk. Några av träden i Lidahults slåtteräng bär spår av tidigare hamling. Träden hamlades under sensommaren, vilket innebar att man tog till vara löv och kvistar för att dryga ut djurens vinterfoder. Idag hamlas träden för att bevara en gammal tradition men också för att de är hem för en mångfald av arter.