Lövbrickan naturreservat

Naturreservatet Lövbrickan är som ett kapitel i en skolbok om hur landskapet formades efter inlandsisen. När inlandsisen dragit sig tillbaka låg Lövbrickan i strandkanten till det stora hav som bildades av smältvattnet. I reservatet kan man se tydliga spår efter inlandsisen i form av bland annat strandvallar och klapperstensfält.

Högsta kustlinjen

För 10 000 år sedan täcktes hela Närkeslätten av ett stort hav, det så kallade Yoldiahavet som var ett förstadium till dagens Östersjön. Strandkanten gick ända hit upp till Lövbrickan. Denna gräns, högsta kustlinjen, ligger idag cirka 160 meter över havet. I strandkanten bearbetade havets vågor det lösa materialet och förde med sig grus och sand ut på havsbottnen, det som idag utgör Närkeslätten. De större stenarna blev kvar och slipades runda mot varandra av vågornas rörelser, precis som på dagens havsstränder. Tillsammans bildade dessa stenar långa strandvallar, så kallade klapperstensfält.

Strandvallar och dödisgropar

Allt eftersom vattennivån sjönk bildades nya strandlinjer. I Lövbrickans södra del finns en av traktens finaste strandvallar, i form av ett 300 meter långt klapperstensfält, nästan helt fritt från vegetation. I norra området finns ett tiotal större strandvallar i ett område. De har en höjd på cirka 75 cm och är väl synliga i landskapet. I reservatet finns också spår efter flera dödisgropar. De är rester efter större isblock som bäddats in i grus och sand, och som sedan bildat stora gropar när isblocken smält.

Isälvens spår

I Lövbrickan har en isälv bildat ett så kallat isälvsdelta. Denna isälv uppstod i en spricka i inlandsisen. Isälvens vatten förde med sig stenar, grus, sand och lerpartiklar. När isälven nådde havet bromsades vattnet upp. Det material som följt med vattnet föll till bottnen. Först större block och stenar, medan finkornigare material, som sand och lera, följde med längre ut i deltat. En stor del av det finkorniga materialet fördes vidare ut i havet. Här i Lövbrickan har isälven bildat en rullstensås både ovanför och under havsytan. De partier som hamnade ovanför vattenytan utsattes aldrig för vågornas ursvallande. Här ligger istället sten, grus, sand och finaste lerpartiklar blandade i markens ytskikt. Området under havsytan saknar däremot de finare partiklarna av sand och lera, då de lätt fördes med vågor och strömmar till havets botten.