Lillsjöslåttern, Naturreservat

Den bevattnade slåttermyren vid Lillsjön i Rödvattnet är unik. Den är en av de sista silängarna i landet som fortfarande brukas. En slåtterdag i augusti kan verka som en idyll men vittnar om det hårda slit som tidigare var nödvändighet för överlevnad. Vid den gamla skogshuggarkojan kan du rasta och göra upp en kaffeeld.

- unik och brukad siläng

Syftet med reservatet

Syftet med reservatet är att bevara och vårda en myrmark som på konstlad väg översilats och nyttjats som slåttermark.

Naturreservatet är av regeringen antaget som Natura 2000-område enligt art- och habitatdirektivet.

Bevattnad myr

Efter några hundra meters promenad från parkeringen når du fram till silängen med lador och hässjevirke. Översilningen är en idé från 1800-talet som då var revolutionerande för alla som bodde på magra marker i inlandet. Det går märkligt nog att slå en myr varje år om den bevattnas, mot högst vart tredje om man inte bevattnar. Förr trodde man att vattnet gav mer näring, men nu anser forskarna att det översilande vattnet avhjälper syrebristen i torven.

Silängar var vanliga i Norrlands inland vid sekelskiftet, men idag är Lillsjöslåttern en av de allra sista i landet som brukas på gammalt vis.Det är främst flaskstarr som växer på myren och den gynnas av översilningen. Vattnet kommer från en mindre bäck, där man dämmer med stenar och mossa strax efter snösmältningen.

Allan berättade om året på silängen

Länge skötte markägaren Allan Sellström de löpande arbetena på silängen, men numer är han tyvärr borta. Arbetet med silängen har därför fått tas över av andra personer.

Allan guidade ett oräkneligt antal besökare här, såväl turister som forskare. Ingen kunde sköta och berätta om slåttern som han, eftersom han hade växt upp med den. Den var en del av vardagslivet och ända fram till 1967 slog han starr här. Kanske var det av nostalgiska skäl han höll på så länge, farfar hade ju varit med när slåttern anlades på 1880-talet. Och när hävden sedan upptogs igen, var det Allan som åter svingade lien på Lillsjöslåttern.

• En gång var den här myren livsnödvändig för oss som bodde här, men nu är den natur- och kulturvård, berättade Allan.

Vid snösmältningen på våren släpptes vattnet ut över myren. Två veckor före slåttern i början av augusti revs dammen, och myren fick torka upp. Sedan slogs ängen med lie och starrhöet räfsades ihop i högar.

Den långa och vassa lien var försedd med ett krag på liebladet som samlade ihop starren i långa "bålar". Med en speciell räfsa med långa pinnar bars höet till hässjorna. När starren var torr bars den in i ladorna. På vintern när det var bra slädföre kunde sedan starrhöet hämtas hem till ladugården.