Västanåfallet, Naturreservat

Det vackra Västanåfallet ligger i Mjällåns dalgång, cirka 3,5 mil väster om Härnösand. Den sammanlagda fallhöjden är över 90 meter och naturen runt fallet präglas av bruksmiljön där vattnets krafter tidigare tagits i anspråk.

- skummande forsmiljö med minnen från järnbrukstiden

Syftet med reservatet

Syftet med reservatet är att säkerställa vården av områdets natur- och kulturmiljö. Syftet är även att Västanå även i framtiden ska fortsätta att finnas till som utflyktsmål och strövområde.

Västanåfallets natur- och kulturcenter

I den gamla logen finns ett natur- och kulturcenter med information om naturreservatet och om bygden kring Mjällån. Här finns bland annat en utställning om skogsfinnarna och om geologin i området. Logen är öppen för besökare under sommartid.

Mjällåns dalgång

Dalgången skulpterades ut när isen under den senaste istiden smälte. Under några hundra år – för mer än 9 000 år sedan, rann här en mäktig isälv. Resultaten av vattenmassorna och deras innehåll syns tydligt genom mäktiga lager sten, grus, sand, mjäla och lera. Mjällån och Viksjöån har sedan tillsammans med andra vattendrag skurit ned i dalgången och ytterligare format det landskap som vi kan se idag.

Dalgången klassas som riksintresse bland annat för de geologiska bildningarna. Men även för Mjällåns havsöringsstam samt intressant vegetation och fågel- och insektsliv. Delar av reservatet hålls öppet med betande djur.

Ett rikt fågelliv

Fågellivet i Västanåfallet är intressant med häckande forsärla och strömstare - två arter som är extremt anpassade till forsmiljöer. I lövskogen runt fallet, samt i den lövrika Mjällåns dalgång, är fågelsången under maj och juni spännande. Då hörs bland annat gärdsmyg, nötväcka, svarthätta och trädgårdssångare. Här ses också stenknäck, mindre hackspett, gråspett med flera fågelarter.

Västanå järnbruks historia

Järnbruket grundades 1744 av köpmannen Daniel Danielsson Krapp. Järnbruks-hanteringen kom igång två år senare. I mer än 150 år var bruket ett centrum för näringslivet i Viksjöbygden. År 1805 uppgick bruksbefolkningen till 205 personer. Här tillverkades förutom stång-, band- och bultjärn även städ, sågaxlar och sågblad, liksom spik och jordbruksredskap. Råmaterialet var tackjärn som kom sjövägen till Härnösand från Nora, Linde och Norberg i Mellansverige.

Bruket ägde även stora skogsarealer och många hemman. Dessa bidrog till att bruket överlevde även de tider när det ekonomiska läget för järnhanteringen var sämre. Bruket ägde också kvarn, tröskverk, vattensåg, tegelbruk och garveri. Herrgården, som fortfarande finns kvar, uppfördes år 1792 av brukspatronen Johan Rothof.

Under senare delen av 1800-talet kom nya metoder inom järnhanteringen och mindre bruk som Västanå lades ner. Arbetet med järnet upphörde 1867 efter ett stort antal ägarbyten. Många äldre byggnader revs därefter, redan i slutet av 1800-talet. Av dessa återstår bara stengrunder. Den gamla smedjan från 1700-talet, "blåsverkshuset", vid fallets nedre del finns fortfarande kvar. Även vattenrännan och vattenhjulet till blåsverkshuset är återställda.