Guiden Johannes Löf lever livet med naturen

I senaste numret av Västervik365 kan ni läsa om fem outdoorpassionerade förebilder från Västervik som lever livet med naturen fullt ut. Först ut är Johannes Löf som i år tar steget fullt ut och satsar på att försörja sig på det han älskar mest SOM NYSTARTAD ÄVENTYRSGUIDE GENOM FÖRETAGET MYOUTDOORPASSION I VÄSTERVIK.

Johannes Löf lämnar inget åt slumpen. Tio år som kompromisslös officer på kustjägarkompaniet i Vaxholm har satt sina spår. Det blir tydligt när vi ses på avtalad tid, klockan tio, vid kajakbryggan intill Gränsö kanals södra inlopp. På stängslet intill hänger våra utlovade utrustningar prydligt uppradade i påklädningsordning: torrdräkt, vattentäta skor, sittbrunnskapell, flytväst, handskar, paddel och varsin vattentät säck att lägga våra kläder i.

Men innan äventyret börjar ber Johannes oss att sitta ner vid en campingbänk, som han förberett med fårskinnsfällar, sluta ögonen och sträcka på oss. Han slår två små mässingsklockor mot varandra och talar lugnande om den förestående kajakpaddlingen, om vikten av att leva i nuet och njuta av stunden utan att känna någon press. Mindfulnessklockorna ringer i mitt inbitna skeptikermedvetande, men kanske är det dags för en förändring? Johannes Löf vet vad han pratar om. Mer om det senare.

Efter någon minut av total mental avkoppling ber Johannes oss att ta ett djupt andetag och öppna ögonen. Framför oss på bordet ligger ett sjökort, och vi blir pedagogiskt instruerade om vår planerade rutt, vindriktning, förväntad sjö och saker vi bör tänka på som förstagångskajakare om vi vill komma torra i land.

En stund senare – fotografens gummiskor visade sig inte vara helt lätta att få på – sitter vi tryggt i vår svarta tvåmanskajak med det piratklingande namnet Black pearl. Vi kryssar ljudlöst fram i Gränsö kanals stilla vatten, testar styrning, paddelisättning, bålstabilitet. Hundra meter längre fram väntar verkligheten i form av sju sekundmeters motvind (upp till 15 m/s i vindbyarna) och ganska rejäla vågor. Vi stannar till innan vi ger oss ut på öppet vatten för att stämma av att allt är som det ska och att vi är beredda att fullfölja uppdraget. Det gungar och skvätter en del, men Johannes lugn smittar av sig, och han bjuder på några sköna anekdoter om adrenalinstinn kajakpaddling från sina år som kustjägarofficer.

– De där åren känns väldigt fjärran på många sätt, men varje gång jag sätter upp mitt tält på en ö eller tar hand om min utrustning så har jag ju med mig förhållningssätten i det här med fältvana. I skärgården vet jag exakt vad jag behöver och hur jag ska använda min utrustning. Jag har koll här ute, och det är otroligt skönt. Inte för att jag behöver visa upp det, men jag har känslan av att jag behärskar det.

Lotsade av Johannes befinner vi oss snart i skydd av Torrön. En behagligare paddling tar vid, och naturen kommer närmare. Man hör fågelkvitter och en liten koloni med svanar gungar lojt på vågorna en bit bort. Inte en enda båt i sikte. Vi glider runt ett par uddar och över ett sund mot vår destination Tallholmen, en vacker liten ö på cirka 50 gånger tio meter.

– Det här är en av mina absoluta favoritplatser i Tjust skärgård! En av många, konstaterar Johannes, när vi kränger oss ur kajaken och pedagogiskt vägledda steg för steg säkert kliver i land.

Sedan i februari driver han sitt företag My Outdoorpassion på heltid – även om han parallellt extraknäcker som konsult inom kommunens projekt Yrkesvärd. En etablering som ytterligare graverar Västerviks kommun som en outdoordestination i internationell toppklass. I utbudet finns fem paket med de kittlande titlarna En dag av nyfikenhet, Upplev nyfiken skärvaro, Paddling i månskenet, Sova ute, samt Tredagarstur Tjust–Gryt.

– I år blir det fokus på kajakaktiviteter från i slutet av april början på maj fram till slutet av september. Sedan är jag nyfiken på det här att guida på cykel, och vandringar. Jag tänker att det här är en resa som har en riktning, och längs den resan så kommer det att öppnas dörrar inom det här området. Det finns ett jättestort intresse och behov, och det finns forskning som visar att vi mår bra av att vistas i naturen. Jag föreställer mig att inom inte så lång tid kommer regionerna att hänga på det här. I Japan har man något man kallar skogsbad, där man mäter hälsoeffekter av att vistas i skogen på ett mer medvetet sätt. Den där känslan av att det finns egentligen inget som är främmande eller annorlunda, allting hänger ihop och vi är en del i ett mycket större system. Vi är inte isolerade från naturen, vi är naturen, och kan vi återupptäcka det så finns det enorma hälsovinster i det, och det tror jag är något som kommer att komma hit med.

Spännande.

– Jag tänkte marknadsföra både det och kajakpaketen som en well being-aktivitet mot både privatpersoner och företag. Det är så mycket i våra liv i dag som handlar om att det ska vara på ett visst sätt eller att vi ska sträva i en viss riktning för att uppnå en massa, men det här handlar inte om det. Jag tror att det kan bli en liten krock. Att man har en förväntan om vart vi ska någonstans. Svaret är att det beror lite på, och jag vet inte om folk är mottagliga för det?

Jag tror tvärtom att det lockar att inte riktigt veta vad som väntar.

– Hoppas det! En dag av nyfikenhet handlar om att utforska, röra sig framåt och prata om vad man ser. Med skärvaron är min tanke att placera ut deltagarna så att var och en får sitt eget space och sedan bara kan sitta där i uppemot en timme och bara ta in omgivningen. Sedan återsamlas man, reflekterar och käkar tillsammans.

– Rågö en väldigt speciell plats. Jag tycker att det är fantastiskt avkopplande, så det skulle vara ett jättebra ställe att ha den typen av evenemang på, att ha ön som bas. Jag har lekt med tanken att ta dit ledningsgrupper och medvetet komma försent för att se vad som händer? Hur lång är acceptansen? När kommer mobiltelefonerna fram? Och förklara att det här med att vi är så styrda av tiden är en konstruktion. Vi upplever att vi inte har tid, men vi har samma fördelning av tid sett över ett dygn varje dag.

Det där resonemanget ligger ganska långt ifrån kustjägarofficerens, va?

– När jag flyttade till Västervik 2004 och så småningom började jobba på Vimmerby folkhögskola skulle jag samåka med en kollega som är sociolog. Första morgonen kom han sju minuter försent. Jag satt i bilen och var superstressad. Andra dagen: sju minuter för sen igen. På fredagen tänkte jag att: –Det här går inte, jag måste ta upp det. Så jag sa till honom att ”Det här kommer inte att funka”. ”Vadå?”, svarade han. ”Du kommer ju konsekvent sju minuter försent”. Då tittade han på mig och sa: ”Men, Johannes, tid är bara en konstruktion”. Haha, för mig var det hotfullt att säga så, och i dag är jag där han var då, 2003!

Vägen dit har varit både lång, lärorik och krokig. Johannes är uppvuxen i en naturälskande orienterarfamilj på västkusten och bestämde sig redan som 16-åring för att bli officer.

– Jag skrev ett examensarbete på gymnasiet om överlevnad, gjorde värnplikt som kustjägare och sökte sedan in till officershögskolan. Jag hade fantastiska år inom militären på många sätt, de första sex, sju, åtta åren. Jag kunde jobba hur mycket som helst.

– Jag har reflekterat enormt mycket över organisationskulturen som rådde där och hur jag tillämpade ett ledarskap som jag i dag bara tänker: ”Herregud, ojojoj!”. Vi verkade hela tiden utifrån föreställningen att vi var bäst, och då finns det inget behov av att lyssna på andra, för vad kan man lära sig av dem? En otroligt trasslig utgångspunkt om man vill lära sig någonting och utvecklas. När det kom kloka människor utifrån som stod och tittade helt förfärade och undrade varför vi gjorde så här, så vände vi som var i systemet och sköt budbäraren: ”Vem fan är du?” Jag har ägnat 15 år åt att fundera över hur jag kunde vara en del av detta?

I takt med att anslagen till försvaret minskade ökade arbetsbördan samtidigt som personalen bantades. Johannes tog chansen att söka till idrottshögskolan, GIH, där han pluggade i två år och fick ett uppvaknande på det pedagogiska området.

– Som militär är man oerhört tidsstyrd, och det finns logiska och rationella skäl till att det är så. Om någon kom tre sekunder försent till en lektion kunde man avbryta och träna på att hålla tiden i stället i fyra timmar. Och så kom jag till GIH och den här femveckorskursen i organisation och ledarskap. Kursen avslutades med en inlämningsuppgift där vi skulle beskriva vår ledarstil, och den har jag fortfarande kvar. Jag skrev och lämnade in den digitalt, sedan hade vår lärare skrivit ut den och gjort gammelmansanteckningar i marginalen och hade strukit under ett avsnitt och skrivit ”Detta är vasst”, ”Exakt så”, ”Härligt formulerat”. Det var något helt annat än vad jag var van vid. Bara positiv feedback och bekräftelse, och det förhållningssättet har jag sedan dess haft med mig som lärare och försökt tillämpa.

Efter idrottshögskolan flyttade Johannes till Västervik med sin familj, började läsa till lärare vid Campus Västervik, men hoppade av efter ett år när han fick jobb som avdelningschef på Försäkringskassan. Det blev dock ett steg tillbaka till det fyrkantiga, och det ledde till att han sa upp sig. I stället fick han erbjudande om att ta jobbet som praktiksamordnare på IM-programmet och tog det.

– Det var ett väldigt lärorikt år. Jag hade ju med mig bilden av ungdomarna från tiden som officer, som hela tiden ville prestera, tävla och visa framfötterna. Så träffar man några som befinner sig i andra änden av skalan med otroligt låg tilltro till sig själva och en känsla av att inte kunna tillföra något.

Under den tiden sökte han jobbet som kursföreståndare för fritidsledarutbildningen vid Gamleby folkhögskola, första gången. En fritidsledarutbildning med inriktning mot friluftsliv och friskvård.

– Jag tänkte ”Shit, jag visste inte att det jobbet fanns”, och jag visste knappt vad en folkhögskola var för något, men beskrivningen var exakt det jag brann för. Jag skrev ett inte så ödmjukt ansökningsbrev med rubriken: Det är mig ni söker! Jag fick inte jobbet, men jag fick i stället jobb på fritidsledarutbildningen på Vimmerby folkhögskola, och jobbade där i två år. Sedan kom jobbet i Gamleby ut på nytt, och jag sökte men fick det inte den gången heller. Och så kom det ut en tredje gång och då fick jag jobbet som kursansvarig på fritidsledarutbildningen, och jobbade där i fem år fram till 2016. En fantastisk miljö. Det finns ingenting som anses som utanför normen, avvikande eller konstigt. Det är en enorm tolerans på folkhögskolan. En jättehärlig miljö, verkligen.

Men i början av 2015 upplevde Johannes att det var något som inte stämde.

– Jag hade jättestora sömnsvårigheter och vaknade klockan tre varje natt och låg och oroade mig för att jag inte räckte till på någon arena. I ett halvår vaknade jag klockan 03.00, prick, varje natt. Det slutade med att jag blev sjukskriven för utmattningssymtom. Jag upplevde att jag hade en miljon saker som jag inte hann med och så träffade jag en person som sa: ”Det låter som om du skulle prova mindfulness.” Min spontana reaktion var att jag behövde ta bort 950 000 saker snarare än att lägga till en. Jag minns att jag satt på en stol och skulle lyssna på en inspelad meditation och var som en stålfjäder i kroppen. Det bara kröp överallt. Sen träffade jag en doktor som tog fram ett helt vitt A4-papper, och så frågade hon: ”Hur gör du när du återhämtar?” Jag hade inget svar. Jag visste inte, men för att bryta den pinsamma tystnaden svarade jag att jag väl kunde paddla kajak.

– Jaha, hur ofta orkar du göra det under en vecka om du är heltidssjukskriven?

– Kanske tre gånger.

– Kan du göra något mer?

– Jag skulle väl kunna gå på Gränsö.

– Jaha, hur ofta då?

– Kanske två gånger i veckan.

– Så skrev hon ner de saker jag sa att jag kunde klara av och gav mig papperet och sa: ”Det här är ditt recept. Det är det här du ska göra för att komma tillbaka.” Så jag gjorde det. Sedan hamnade jag i en skilsmässa och det är mitt livs största utmaning – hittills. Vi började växelbo i vårt hus och ett gårdshus på åtta kvadratmeter i Västralund. Det var ganska brutala kast, och en dag när jag satt på biblioteket gick jag fram till psykologihyllan och hittade en bok som hette ”Mindfulness: en väg ur nedstämdhet”. Jag började läsa den och tyckte att den var superspännande. Det var mycket som talade direkt till mig, och på sista pärmen satt det en cd med guidade meditationer till mindfulness. De här meditationerna handlar jättemycket om att man ska vara kärleksfull och vänlig med sig själv. Och jag har tänkt att jag nog haft förmågan att vara förstående och bra på att tillåta andra att inte prestera, men jag har hela tiden haft enorma förväntningskrav på mig själv. Det ska vara top notch. Men där har jag blivit bättre. Kan jag få någon annan att sänka axlarna, få ett annat perspektiv, byta förhållningssätt eller utforska det här att det inte hela tiden ska presteras, så är det en otroligt bra sak. Det är tanken med en del av min verksamhet.

Från 2016 fram till februari i år har Johannes jobbat på kommunen med förenings- och integrationsfrågor som föreningslots. Syftet har varit att hjälpa utrikesfödda in i föreningslivet och hitta en arena där svenskar finns.

– Det har varit otroligt berikande att träffa utrikesfödda som inte vill något hellre än att hitta sin plats i ett nytt sammanhang, och alla fantastiska ideellt engagerade personer. Föreningslivet är en oumbärlig resurs i byggandet av en hållbar kommun! Jag har gjort oerhört många lärdomar inte minst om svensk kultur. Vi är enormt tävlingsinriktade. Det är en grundbult i vårt sätt att organisera verksamhet. Vi delar in barn i pojkar och flickor och födelseår utifrån denna tävlingstanke. Jag har haft jättemånga unga killar från Syrien och Eritrea som kommer och vill spela fotboll, och så har jag pratat med alla tränare i alla lag i Västervik, utifrån var de har bott, och när jag säger att jag har en 21-åring från Eritrea eller Syrien som är sugen på att spela fotboll får jag alltid samma fråga: Är han bra? Och det kan man antingen se som en exkluderande fråga eller som en inkluderande fråga. Vi säger gärna att det är öppet för alla, men det är inte riktigt sant, för i det ligger också att det ska presteras.

Vad har du tagit med dig?

– Grunden för ett schysst bemötande, det spelar ingen roll om människor kommer från Grums i Värmland eller Homs i Syrien. När jag flyttade hit från Vaxholm så kände jag och min fru ingen, och det var fantastiskt i åtta månader, men när vi sedan ännu inte lärt känna någon så tänkte jag att jag går med i en förening och då letade jag upp Västerviks orienteringsklubb eftersom jag själv orienterat när jag var yngre, och jag träffade exakt samma typ av människor! Man kan alltid slänga fram en karta så har vi direkt någonting att prata om. Men om man kommer från en kultur som Syrien där man träffar folk på kafé och restaurang och tänker att nu går jag ut på restaurang för då träffar jag alltid någon så blir man ju grymt besviken eftersom vi bokar bord för fyra personer när vi är fyra så det finns inte plats för fler. Sedan har man inget föreningsliv i Eritrea, Syrien och Afghanistan så man hittar inte arenorna där svenskar finns, och där tror jag att det är jättebra att man har någon som faktiskt kan följa med och visa hur det funkar här. Det har varit enormt meningsfullt.

Det har blivit dags för lunch. Vi får varsitt tändstål och ett par näverbitar för att få till en eld, men trots några hyfsade gnistor får vi förlita oss på Johannes spetskunskaper. Det blir thaisoppa med nudlar och kyckling, färska tomater, koriander, nybakat bröd och äppelmust. Det smakar sagolikt. Solen värmer klipporna och i det glasklara vattnet lyster sjögräs och blåstång. Vi sitter tysta en stund och insuper den svårslagna havsutsikten.

Vinden vrider från nordostlig till sydostlig.

– Jag har en drömresa. På baksidan av Storkläppen finns det ett jättestort hällkar som fylls på med havsvatten. Målet är att bada där när solen går upp, sedan paddla in till fastlandet, lasta kajaken på bilen, dra över Sverige till västkusten utanför Strömstad och paddla ut till Ursholmen, som är en fyr som ligger i Kosterskärgården, där det också finns ett jättestort hällkar. Och bada i det när solen går ner. Allt på samma dag. Det vore en resa.

Tycker du att det är härligt att åka ut själv?

– Ja, det gör jag. Nu när jag jobbat hemifrån, när arbetsdagen varit slut klockan fyra, så paddlar jag ut hit och det tar 45 minuter upp till en timme hemifrån mig. Jag sätter upp tältet och sedan är det bara odelad tid fram till morgonen då jag paddlar in och är redo att börja jobba klockan halv åtta. Det är helt galet bra att kunna ha det så.

Är du förvånad över att inte fler gör som du?

– Man kan nog inte jaga någon annans dröm, men det är klart, det är ruggigt tillgängligt. Jag vet ju de som får ut så fantastiskt mycket när man är ute, men de begränsas ändå till den här normen att det är någon helg då och då eller under sommarsemestern som man ska klämma in allt. Men det går ju även att få in det i vardagen. Nu har ju jag ett sånt liv att varannan vecka kan jag verkligen hänge mig åt att upptäcka den här vackra skärgården.

Folk lägger dygn på att plöja tv-serier och spela dataspel, så tiden finns nog för de flesta av oss.

– Normen är otroligt stark, och vill hela tiden pressa tillbaka dig i det accepterade mönstret. Jag har haft några nätter nu då jag har tänkt: Vart ska det här ta vägen? För det bryter mot normen. All respekt till de tunga normbrytarna.

Väldigt många mår bra av att må i naturen, i synnerhet om man ställer det mot ett stressigt liv i en storstad. Västerviks kommun är ju som klippt och skuret för den här typen av liv.

– Ja, herregud, det är det verkligen. Vi har 5 000 öar, kobbar och skär att välja på – bara i Tjust skärgård. Sedan finns ju Misterhult inom en halv dags paddling…

Det har blivit dags att paddla hemåt. På med torrdräkten, mössan, handskarna och solglasögonen. Vi paddlar i maklig takt och kajaken skär genom det vårkalla vattnet. Det blir en lugn tur över Gudingen med en behaglig sidvind genom Gränsö kanal och tillbaka till bryggan. Vi packar ur kajakerna och på väg till bilparkeringen passerar vi campingbänken där ett yngre par nu sitter och äter glass direkt ur tre (!) glasspaket i vårsolen. Johannes stannar till och vänder sig om.

– Vänta lite, jag måste gå fram och hälsa.

Det visar sig att killen är någon han träffat under tiden som föreningslots.

– Vid sidan om My Outdoorpassion jobbar jag på timmar för kommunen i ett projekt som heter Yrkesvärd, där vi framför allt försöker att förbereda näringslivet och arbetsplatser på hur man kan vara en positiv part i ett kulturmöte. En del i det är att titta på värderingskartan, där vi tänker att vi är landet lagom och mellanmjölkens land, men om man jämför globala värderingar så är Sverige ett av världens mest extrema länder både vad det gäller det vi kallar rationella sekulära värderingar, att vi är helt frikopplade från religion eller heliga skrifter, och dels att vi jobbar så extremt mot vårt eget självförverkligande. Medan andra kulturer ligger mer mot det här med överlevnad, mat för dagen och väldigt tydliga dogmer för hur man ska leva sitt liv. Det är ganska nyttigt att se, och inse att vi inte är normen på en global karta.

Hur känner du inför det?

– Det är bra att ifrågasätta de grundantaganden som vi har. Om man bryter ner ordet självklart så innebär det att det är något som är klart för mig själv. Men mitt självklara och ditt självklara kan vara vitt skilda saker, och om vi aldrig pratar om det så riskerar vi att krocka, utan att få veta att det handlade om att vi hade olika tolkningar av vad det självklara var.

Självklart.