Bengtesgårds äng, Naturreservat

Bengtesgårds äng är en slåtteräng med gamla ekar, askar och en stor mängd hasselbuskar. Reservatet är en av få bevarade slåtterängar i Halland. En stig går genom reservatet, den har ingen ledmarkering men är lätt att följa. På din promenad kan du hålla utkik efter fåglar, här finns bland annat kattuggla och göktyta.
Reservatet väcker minnen om ett historiskt landskap, där ängsbruket spelade en viktig roll för bondens försörjning. Området har brukats med lie under mycket lång tid. Vid mitten av 1800-talet upphörde slåttern och ersattes av bete. Då betet upphörde efter cirka 100 år växte ängen igen, men när naturreservatet bildades återupptogs den traditionella skötseln i östra delen av reservatet. Gallringar och röjningar har genomförts för att gynna ängens ljusberoende flora med arter som grönvit nattviol, ängsskära och ängsvädd.

Fåglar och fornlämningar

Träd och buskar med frukter, nötter och bär ger föda och skydd åt insekter och fåglar. Bengtesgårds äng är mycket fågelrik med drygt 20 häckande arter, bland annat kattuggla, göktyta och trädkrypare På marken finns lämningar i form av fornåkrar. Fornåkrar är stenröjda, släta ytor som använts till odling, många redan under bronsåldern.

Lövängens historia

Lövängen som företeelse uppkom under yngre järnåldern (400 och 500-talet) då bebyggelsen organiserades i byar. Lövängen var av stor betydelse för forna tiders lanthushållning.

Genom lövtäkt (topphuggning av träd) fick man vinterfoder till djuren och virke till olika redskap. Askvirke användes till yxskaft och räfspinnar. Av lindvirke tillverkades lieskaft och lindbast användes för att skapa rep. Höskörden efter den årliga slåttern användes också som djurfoder. På våren fagades ängen. Då samlades fjolårslöv och kvistar ihop och brändes för att inte hämma tillväxten hos gräs och örter.