Kålhuvudet, Naturreservat

I Kålhuvudets naturreservat kan du uppleva John Bauer-skogen i verkligheten. Doften från taigaskinn och lappticka och synen av de långskäggsdraperade granarna förstärker känslan av orördhet. Genom östra delen av reservatet går vandringsleden Urskogsleden och det finns en övernattningsstuga med kamin vid Rödmyran.

- den äkta taigan

Syftet med reservatet

Syftet med reservatet är att för framtiden bevara ett naturskogsartat skogsekosystem och låta det utvecklas fritt. Härigenom kan områdets hotade naturskogsarter fortleva.

Reservatet är av regeringen antaget som Natura 2000-område enligt art- och habitatdirektivet och som skyddsområde enligt fågeldirektivet.

Toppbrutna granar och vackra myrar

Kålhuvudet är högt beläget, topplatån ligger 510 meter över havet. Området är ett av länets intressantaste naturskogar. På de högsta partierna är granskogen av fjällskogstyp med ett stort inslag av knotiga och buskliknande björkar. Du kan se att området ligger högt genom att många av granarna är toppbrutna. Ett följd av den mängd snö som lägger sig på träden under vintern. Det finns också många rötade och omkullfallna träd i området.

Många sluttande och vackra myrar finns insprängda i skogen. Över dessa kan man få vackra utblickar över landskapet.

Naturskogens arter

I Kålhuvudet finns många av Sverige hotade svampar som växter på ved och döda, omkullfallna träd. Du kan få syn på ostticka, taigaskinn, lappticka, rynkskinn, rosenticka, ullticka och gränsticka. På grova sälgar i skogen finns doftticka.

I området finns också de sällsynta lavarna långskägg och vitpudrad svartspik. Bland mossorna kan nämnas vedtrappmossa, liten hornflikmossa och vedsäcksmossa. Fjälltolta, knärot och spindelblomster är några av de kärlväxter som påträffats.

Lavskrika, tretåig hackspett, spillkråka och tjäder är fågelarter som trivs i naturskogen. Här har även noterats en av landets rikare artförekomst av spindlar på grangrenar med bland annat konisk hjulspindel och käkspindel.

Fakta om lavskrika

Lavskrikan är en liten kråkfågel med gråbrun yviga fjäderdräkt och roströd färg på vingar, stjärt och övergumpen. Den är betydligt mindre än sin släkting nötskrikan men något större än en björktrast. Lavskrikan är en stannfågel som trivs bäst i äldre granskog. Den blir sällsyntare när arealen gammelskog minskar.

I norra Sverige har lavskrikan kallats "koxik", vilket kommer från samiskan. Den är känd för att vara mycket orädd, och söker sig ofta till människor i skogen på jakt efter mat. "Då vi höll på hôgg ven va kôkksiken däri våra matsäkka" som någon berättade när han varit och huggit ved. Lavskrikan avslöjar ofta sin närvaro genom sina jamande läten.