Trakthyggesbruk, Skinnskatteberg - Färnaleden

Trakthyggesbruk

Trakthyggesbrukets idé är att brukandet av skogen skall leverera virke i en jämn takt över tid. Detta gäller både på fastighetsnivå, regional och nationell nivå. Det innebär att en skogsägares fastighet delas in i trakter som föryngringsavverkas successivt under en följd av år. En trakt kan beroende på ägarförhållanden omfatta från enstaka hektar upp till tiotalet hektar eller mer. En hektar är 10 000 kvadratmeter, vilket motsvarar en yta på 100 x 100 meter. Varje enskild trakt avverkas när skogen anses ekonomiskt mogen. Den genomsnittliga tid det tar för skogen på fastigheten att bli avverkningsmogen kallas för omloppstid. I vår del av Bergslagen har omloppstidernas längd minskat från cirka 80 – 100 år, för några decennier sedan, till nuvarande 60 – 80 år. Skälen till detta är flera, till exempel har återplanteringen efter avverkning utvecklats, genom att de odlade plantorna blivit mer effektiva med åren. Målet med trakthyggesbruket är virkesrika relativt homogena skogsbestånd med liten diameterspridning på trädstammar vid föryngringsavverkningen, även kallad slutavverkningen.

Trakthyggesbrukets historia

Trakthyggesbruket utvecklades under 1700 i nuvarande Tyskland på större skogsegendomar. I Sverige rådde virkesbrist inom stora områden, speciellt där bergsbruk förekom, som här i Skinnskatteberg. I riksdagen förekom diskussioner om dessa problem under senare delen av 1700-talet och framåt. Skoglig utbildning startades i Bysala söder om Färna genom Brukssocieteten 1848. Inom bruksskogarna fick vi en trakthyggesepok i senare delen av 1800-talet. I början av 1900-talet var det flera som förespråkade andra avverkningsformer och trakthyggesbruket minskade i omfattning. Världskrigen och svårigheterna att försörja de växande städernas behov av importerat kol för uppvärmning och transportarbete skapade ökade behov av virke för energiändamål. Den mängd virke som krävdes ledde till storskalig avverkning och trakthyggesbruket slog igenom i stor skala. Skogspolitiken utformades så att trakthyggesbruket och dess åtgärder blev normerande. Under en tid detaljreglerades skogsskötseln så att flera åtgärder blev tvingande. Men efter den senaste revideringen av skogsvårdslagen öppnade fältet upp för olika sätt att sköta och förvalta skog.

Trakthyggesbrukets skötselcykel

Under en omloppstid förekommer ett antal åtgärder. Dessa är:

Återväxtplaneringen innebär att den kommande föryngringsavverkningen och återbeskogningen planeras. Här avgörs även hur nästa skogsgeneration kommer att te sig avseende trädslagsfördelning med mera. Inom avverkningsytan sker så kallad ståndortsanpassning, vilket innebär att man kan främja variationer inom det kommande beståndet. Exempel på sådant är att självsådd glasbjörk kan bli trädslagsvalet i fuktiga partier.

Markberedningen underlättar föryngringsarbetet och ökar överlevnad bland trädplantorna.

Plantetableringen kan ske på olika sätt. Dessa är: plantering (tall och gran) alternativt frösådd (tall) eller självföryngring under fröträd (tall). En metod som också förekommer på frostkänsliga ställen är att utnyttja förväxande björk för att etablera ett granbestånd som kan bestå av planterade plantor men också bestå av självsådd gran.

Röjningarna innebär att antalet plantor eller stammar regleras efter beståndets förutsättningar. Röjningar sker vid trädhöjder under cirka 4 meter. Bördiga marker kan bära fler stammar och högre virkesvolymer än vad svagare marker kan. Vid röjning avlägsnas oönskade stammar men virket, som är mycket klent, lämnas kvar på platsen för att brytas ned.

Gallringar innebär successiva utglesningar av beståndet så att de kvarvarande stammarna kan utvecklas och bli grövre. Virket tas till vara som massaved eller klentimmer.

Föryngringsavverkningen innebär att övervägande delen av träden avverkas. Huvuddelen av virket blir till sågtimmer som fraktas till sågverk för förädling. Klenvirket, även kallat massaved, går till massabruken för flisning och kokning. Dit går även i ett senare skede den delen av stamveden från sågverken som inte blivit plank eller brädor. Av vår årliga virkesskörd kommer ungefär hälften av virket att bli till plank och bräder medan en lika stor mängd blir till råvara till massa- och fiberindustrin.

Trakthyggesbrukets ekonomi

Trakthyggesbruket med dess höga virkeskoncentrationer och förhållandevis ringa dimensionsspridning mellan träden har gynnats av den tekniska utveckling som i sin tur påverkats av de problem som uppstått genom mekanisering. Till skillnad från många konkurrentländer på marknaden är svenskt skogsbrukande inte beroende av subventioner. Rationaliseringar har historiskt sett inneburit att man lyckats skära ned kostnader fortlöpande med ungefär 2% per år. Detta har skett stegvis genom teknisk innovation eller förändrade arbetssätt. Råvarupriset har däremot inte stigit en den omfattning som man kanske hoppats på. Prislistorna för virke är starkt styrande för hur skogar förvaltas. Riktigt grovt stamvirke kan i dag ge sämre betalt per kubikmeter än de något klenare stammar som sågverken vill ha. När trädstammens diameter i brösthöjd överstiger 40 cm är de nära de dimensioner där priserna påverkas negativt på grund av sågverkens tekniska logistik.

Trakthyggesbrukets miljöpåverkan

Trakthyggesbruket har en mycket kraftig inverkan på miljön. Hyggesfasen innebär en radikalt ökad solinstrålning, där vissa arter gynnas medan andra missgynnas. Exempel på arter som ofta etableras på föryngringsytor är gräs och som följd av detta även betande djur. Förekomsten av lingon- och blåbärsris gynnas på många marker. Sorkbestånd och deras predatorer ökar på hyggen. Skuggfördragande organismer missgynnas generellt, till dem hör friskmarksmossor och många kärlväxter. Det finns arter som kräver lång kontinuitet av beskuggning för att etablera sig. Andra arter, även nedbrytare, gynnas av solexponering.

Under lång tid fram till ganska nyligen tog man ganska lätt på problematik som rör skogens vatten. Detta handlar inte enbart om vattendrag utan även om grundvatten och dess kemi. Under 1900-talets första hälft dikades skogsmarker för att öka virkesproduktionen. Skogsbrukets vägnät ökade kraftigt i omfattning och det var inte alltid som man tog miljöaspekter i beaktande. Nu åtgärdas sådana uppkomna brister, men mycket återstår att göra.

Allmänheten som under 1900-talet blivit alltmer urbaniserad blev under åren efter andra världskrigets slut möjligheter att med privatbilen ge sig ut i landskapet. Ett miljöintresse började gro och flera debatter om skogsbrukets metoder uppstod i media. Ideella föreningar fick en medlemstillströmning. Exempel på ämnen som engagerade var: kalhyggesdebatten (1970-tal), debatten om hormoslyr för kemisk lövbekämpning (1980-tal), beskogning av tidigare ängs- och hagmarker (1980-tal) och farhågor om skogsdöd genom försurning (1990-tal). Skogs- och jordbrukets arbete med förädling (genetisk förändring) av frö- och plantmaterial har ventilerats under 2000-talets inledning. Det finns fler konfliktområden. Det kanske allra senaste är skogens roll för långtidslagring av kol. Här vill några hävda att själva hyggesfasen är problemet, medan andra pekar på att det totala virkesförrådet i landet fördubblats under de senaste hundra åren och att detta hänger ihop med trakthyggesbruket.