Kyrkbergen och Gubbängen

Sluttningen stiger brant uppåt och man får klättra över både stock och sten för att ta sig upp till toppen. Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man navigerar mellan jättegranar, murkna lågor, mossbeklädda block och mystiska klippskrevor.

En del granar har brutits av på mitten och står som skorstenar upp från backen. Håller man åt vänster vid klättringen kommer man in i ett mer lövbetonat område med senvuxna ekar och lönnar. På flera av trädstammarna växer den gröna bladformiga lunglaven i utstående sjok. Lunglaven indikerar lång kontinuitet av gamla lövträd. Den trivs i områden med god ljustillgång och hög luftfuktighet, en miljö det verkar finnas gott om i Kyrkbergens branter. Förutom lunglaven finns här ett stort antal arter som visar att naturvärdena är höga.

Det finns ingen markerad stig så man får själv välja väg uppför branten. Men att hålla sig åt vänster är ett tips. Varifrån Kyrkbergen har fått sitt namn är inte svårt att förstå om man tagit sig upp på bergets topp. Härifrån ser man Åtvidabergs kyrka, drygt en halv mil bort. Vänder man tillbaka finns precis nedanför Kyrkbergens brant ett alkärr där bland annat den lilla fina gullpudran växer. Gullpudra växer i sumpiga skogar, ofta vid bäckar eller vattendrag. Stödbladen har under blomningen en vackert lysande gulgrön färg. Mossorna går långt upp på trädstammarna och ligger som fluffiga filtar över stenarna. En liten bäckravin går ner i kärret från ett högre beläget område.

Går man över till andra sidan grusvägen finns här resterna av Gubbängen. Detta lövträdsområde brukades tidigare som slåtteräng och beteshage. Floran, grova hasselbuketter samt några träd som tidigare har hamlats skvallrar om forna tiders markanvändning. Här är det betydligt lättare att strosa omkring.