Ekered, Naturreservat

Naturreservatet Ekered är en fuktig äng vars enastående blomsterprakt är ett resultat av långvarig slåtter med lie. Under tidig sommar färgas ängen gul av stora mängder smörbollar. Reservatet är också som ett tittskåp in i historien med sina många stenmurar, gårdsruiner, odlingsrösen och andra spår. Vissa ser du tydligt, andra är hemliga utan ett tränat öga.
Reservatet uppe på Hallandsåsen ligger inom vad som under många hundra år varit inägomark till byn med samma namn; Ekered. Byn har en mycket lång historia då den finnas dokumenterad sedan 1300-talet. Namnet avslöjar att ekskog röjdes för att bygga byn. Under 1900-talet försvann de sista gårdarna och människorna och naturen tog över marken.

Blomstrande äng

Centralt i Ekereds naturreservat finns en fuktig äng med många vackra blommor. Smörbollen som pryder reservatet i maj och juni är en omtyckt växt med många namn. Ängabollar och smörört är andra halländska namn på arten. Tidigare, då antalet ängs- och hagmarker var betydligt större, var smörboll vanlig i hela landet. Idag har arten en nordlig utbredning. I Ekered har smörboll sällskap av stora mängder Jungfru Marie nycklar, en av våra vanligaste orkidéer. I augusti månad blommar ängsvädd som lockar till sig vackra fjärilar. Amiral och liten blåvinge är exempel på arter som uppskattar ängsväddens nektar. Bland sensommarens växter märks också kärrtistel och kärrfibbla.

Skogen finns runt omkring

Den lilla slåtterängen ligger idag inbäddad i skogsmark, omgiven av främst sumpskog och ekskog. Tidigare var landskapet mer öppet med åkrar och ängar som tillhörde Ekereds by. Innan stormen Gudrun 2005 fanns det också mycket gran i reservatet då de tidigare åker- och ängsmarkerna planterades igen med gran på 1960-talet. Träden blåste ner i stormen och det ska inte planteras några nya granar utan markerna ska istället fortsätta hållas öppna. Så som det varit i många hundra år, till glädje och nytta för både människor, djur och växter.

Traditionell skötsel fortsätter

Ängen i reservatet har sedan länge brukats som slåttermark. Höet blev då till uppskattat vinterfoder åt djuren. Den traditionella skötseln upphörde 1948 men togs upp igen under 1990-talet. Den återkommande slåttern är en förutsättning för ängens blomsterprakt. Utan skötsel ersätts de konkurrenssvaga örterna av högväxta växter och sly. Så småningom skulle en skog utvecklas där ängen en gång blommade.