Fräkensjömyrarna, Naturreservat

Här kan man vandra i dagar genom ett landskap helt dominerat av den vilda naturens ljud och former. På våren ropar ljungpipare, trana och smålom över myrarna, medan slaguggla kan höras på natten.
Det stora myrkomplexet Fräkensjömyrarna breder ut sig över nära 30 kvadratkilometer på gränsen mellan Värmland och Dalarna. Sedan 2001 är nästan två tredjedelar av denna yta skyddad som naturreservat.

Reservatet bildades för att bevara ett naturområde med dess värdefulla myrkomplex, skogsvegetation, hydrologi, biologiska mångfald och områdets vildmarkskaraktär. Området ingår i EU:s nätverk av värdefull natur, Natura 2000.

Naturvårdsbränningar

Tallskogarna i Fräkensjömyrarna bär spår av äldre skogsbränder. Många växter och djur trivs i den glesa, solvarma tallskogen efter en skogsbrand, och för några av dem är skogsbrand till och med ett måste för att de ska överleva. Vi gör naturvårdsbränningar som en del av skötseln av detta naturreservat.

Varierad flora och fauna

Mellan långsträckta nord-sydgående moränryggar sträcker sig myrar av olika slag i mångformiga stråk. Markvattenpåverkade kärr varvas med fattiga välvda mossar, som bara får näring från nederbörden. Vanligast är dock den nordligt präglade så kallade aapamyren, som ibland utvecklar vackra system av ris- och gräsbevuxna strängar mellan trappsteg av mörka vattenfyllda flarkar.

Myrarna är av fattig-medelrik typ med arter som taggstarr, kallgräs, vitag och storsileshår i de fattigare delarna. I rikare partier tillkommer arter som småsileshår, gräsull, brunag, myggblomster, sumpnycklar, dvärglummer och björnbrodd. Den sistnämnda växer här på sin sydligaste kända svenska lokal.

I området har fågelfaunan flera norrländska inslag. Bland annat häckar gluttsnäppa, grönbena, tretåig hackspett och slaguggla. Dessutom har jorduggla, varfågel och småspov siktats under häckningstid. Tjäderpopulationen är relativt stark.

Flera nordliga dagfjärilsarter är kända härifrån, såsom klintvisslare och gulfläckig glanssmygare. Av vedlevande skalbaggar bör nämnas raggbock, bronshjon och skrovlig flatbagge. Björn, lo och varg kan förekomma i området.

Järnhantering och svedjebruk

Trots vildmarksprägeln finns en lång historia av mänsklig närvaro i området. Många invandrade finnar koloniserade skogsbygderna under tidigt 1600-tal. De tog upp svedjor i skogen och nyttjade myrarna till både slåtter och bete. På 1700-talet nådde järnhanteringen hit och stora mängder skog omvandlades av kolare i skogen till träkol, inom en ”kolmil” från hamrarna vid sjön Uppämten. Först på 1800-talet blev den grova timmerskogen intressant och naturskogarnas jätteträd föll för yxa och timmersvans.