Brämön, Naturreservat

Brämöns naturreservat omfattar öarna Brämön och Kalven med undantag för Sanna och Brämöhamn. Den branta nordvästsidan ger ön en karaktäristisk profil som syns vida omkring. Ön har en varierad natur med många olika växter, bland annat har många orkidéer hittats på ön. För att ta dig hit krävs att du ordnar båttransport, lämpligen från Lörudden i södra Njurunda. 

- branta klippstränder och orkidéer

Syftet med reservatet

Syftet med reservatet är att skydda ett oexploaterat och ostört kustområde. Skog, våtmarker och stränder ska få utvecklas fritt efter naturligt förekommande processer.

Större delen av naturreservatet är av regeringen antaget som Natura 2000-område enligt art-och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. De två fiskelägena i norr och lotsplatsen i Sanna ingår inte i reservatet.

Varierad natur

I norr och väster dominerar karga bergknallar med artfattig hällmarkstallskog. Mot öster och söder övergår naturen i fuktigare dalstråk, bitvis örtrik granskog och flera mindre myrmarker. Kombinationen av kalkinslag i marken och ett klimatiskt gynnsamt läge gör öns kärlväxtflora unik. Stränderna består främst av klippor och block i norr medan det i söder även finns fina sandstränder.

Fridlysta orkidéer

Redan på 1800-talet uppmärksammades Brämöns artrika flora av botanister. Cirka 450 olika växtarter varav hela 16 orkidéer har hittats på ön. Observera att samtliga orkidéer är fridlysta och inte får plockas.

Den största artrikedomen finns på de kalkpåverkade norra delarna av ön. Längs stigen som går söderut från Norrhamn mot Rudtjärn kan man i juni uppleva blommande, väldoftande nattvioler och lite senare på sommaren skogsnycklar. Har man riktig tur kan man också få syn på blodnycklar och nästrot. På ön finns ett antal kalkpåverkade myrar där man tidigare har hittat myggblomster, tvåblad, sumpnycklar och skogsknipprot.

Andra sällsynta växter

Längs den nordöstra stranden har påträffats växter som vejde, kustarun, vildlin och gul svärdslilja. På torrbackarna i och kring Norrhamn och Sanna har noterats sydliga växtarter som darrgräs, råttsvans, vårförgätmigej och backlök.

Kustfåglar

Fågellivet består bland annat av svärta, fiskgjuse, roskarl och tjäder som häckar på ön. Tobisgrissla, rödbena, ejder, vigg, stor- och småskrak rastar gärna på vindskyddade platser som Brämösundet och Kalvsundet. Från Brämön har även noterats järpe, törnskata, göktyta, kornknarr, kärrsångare, näktergal och lundsångare.

Öns djurliv

Bland däggdjuren förekommer bland annat älg, rådjur, skogshare, räv, ekorre och mink. Bävern har åter etablerat sig i kustbandet och har observerats i bland annat Kalvsundet. Sälstammen har börjat återhämta sig och gråsäl påträffas numera återigen regelbundet i vattnen runt Brämön och Kalven. Vikare observeras mera sporadiskt.

I hällkar på båda öarna har mindre vattensalamander påträffats. I Rudtjärn förekommer bland annat blodigel och ruda.

Närliggande reservat

Närmaste naturreservat är Salen på fastlandet.

Brämöns historia

Det finns skriftliga källor om Brämön daterade ända från 1400-talet, som handlar om de goda fiskevattnen kring öarna. 1545 tog Gustav Vasa ifrån kustbefolkningen den urgamla rätten till fritt fiske. Fortsättningsvis skulle den som ville fiska betala var 15:e tunna strömming i skatt. En period hade Gävlefiskarna ensamrätt på fisket här. 1621 fick istället Sundsvalls stad fiskerätten. Till att börja med arrenderades denna ut till Gävlefiskarna men med tiden kom allt fler fiskare på Brämön från Sundsvall. Kapellet i Norrhamn är uppfört 1624 av Gävlefiskarna.

Man flyttade ut på våren när isen försvunnit och stannade tills isen på nytt började hindra fiske och sjöfart. Det omnämns att både småkreatur och hästar togs med till ön. Det omnämns att både småkreatur och hästar togs med till ön. 1828 anges i en lantmäteriförrättning att "mulbetet vore högst otillräckligt för den boskap af 50 kor och 110 getkreatur, fiskerskapet som utgjorde något öfver 30 hushåll, måste ha under vistandet".

Lotsverksamheten

1825 tyckte lotsdirektören att hela Brämön och Kalven skulle användas av de lotsar som skulle stationeras där. Den nya lotsplatsen vid Sanna fick fyra lotsar och två lärlingar. Fyren på norra Brämön byggdes 1859 och fyrfolket började bo året om på ön. Efter stadsbranden i Sundsvall 1888 började även lotsarna i större utsträckning bo permanent på ön. När lotsarna blev fler köpte de stugor även i Hamn och Viken (Norrhamn).

År 1936 upphörde lotsplatsen på norra delen av ön och hela lotsverksamheten förlades åter till Sanna. Då fanns på norra Brämön tolv lotsar, fem fiskare och nio sommargäster. Den siste yrkesfiskaren lämnade ön 1949. Samma år byggdes nuvarande fyr öster om Norrhamn. Brämö lotsplats upphörde helt och hållet 1965 i och med att Sundsvalls lotsplats byggdes på Spikarna (Alnön). Fyren automatiserades 1972 och därmed flyttade även fyrpersonalen från ön.

Bete och skogsbruk glesade ut skogen

Det äldre kartmaterialet med tillhörande handlingar visar att Brämön var starkt utnyttjad av människor och deras djur under 1700- och 1800-talen. De värdefullaste områdena för betet var "Slätten" vid bäcken söder om Norrhamn samt några av myrarna.

Under perioden 1895 till mitten av 1970-talet utnyttjas skogen gradvis allt hårdare genom skogsbruk. I kombination med att man hämtade ved och virke till hus och bryggor blev skogen närmast bebyggelsen i Norrhamn och Sanna ganska gles. Men i och med att öarnas bofasta befolkning successivt minskade blev sannolikt även skogsbetet allt mindre.