Stämshöjen

Vid Stämshöjen har den äkta stormhatten sin enda vilda växtplats i Dalarna. Här är arten naturaliserad och känd sedan 1600-talet. Växtplatsen beskrevs i en skrift första gången av Linnés svärfar Johan Moreaus och besöktes sedan av Linné 1745.

Den äkta stormhatten, Aconitum napellus, är en meterhög blåblommande och mycket giftig kärlväxt. Vid Stämshöjen har den en av mycket få lokaler i Sverige. Den äkta stormhatten är egentligen en invandrare från Väst- och Centraleuropa och från början sannolikt spridd från någon trädgård. Här vid Stämshöjen är arten naturaliserad och känd ända sedan 1600-talet och det är svenskt rekord med god marginal. Det är dessutom den enda kärlväxt i Dalarna som av Artdatabanken klassas som akut hotad.

Hela denna rika lövsumpskog, en slags galleriskog längs Trostbäcken i ett öppet åkerlandskap, fyller också en biologisk funktion för många insekter och fåglar, t ex mindre hackspett. Främst för födosök och skydd. Under vår och höst när rovfåglar flyttar längs dalgången är det inte ovanligt att se dem spana från den här skogen ut över åkern efter byte.

Galleriskogar längs sänkor och vattendrag i öppna landskap är viktiga restskogar på många håll i världen och fungerar också som vinddämpare. På den här lilla ytan finns många olika trädslag, åtskilliga kärlväxter och t ex vedsvampar som lever på de många fallna lövstammarna. Sammantaget en liten men ganska osvensk, eller åtminstone odalsk, naturmiljö. Den västligaste delen av reservatet innehåller en öppen våtmark.

Förändringar sker snabbt i den här skogsmiljön. Träd faller nu och då och olika successioner avlöser varandra. Tidvis får Trostbäcken höga flöden och kan då inverka påtagligt på ravinmiljön. Vid vissa högvattenflöden förvandlas den öppna våtmarken till en vattenspegel.