Flemingsbergsskogens naturreservat – alltid nära den stora vildmarken

Flemingsbergskogen är ett av Stockholms läns största väglösa skogsområden. Området lämpar sig bra för bär- och svampplockning. Skogen är så stor att du kan gå vilse i den, speciellt om du är där för första gången säger en erfaren skogskännare. Till sin karaktär är naturen lite "norrländsk" och präglas av mossar och barrskog.

I Flemingsbergsskogen finns många mycket sällsynta arter

Uppemot 100 arter är rödlistade. Några av sällsyntheterna är aspgelélav, gränsticka och spindelblomster. Det är inte ovanligt att du stöter på växter som hjortron, tuvull och tranbär här. Om du söker kanske du finner den svårupptäckta och ovanliga skogsorkidéen, knärot. Ett flertal brandfält finns inom skogen. Den brända skogen har lämnats för fri utveckling så skogen får föryngras på ett naturligt sätt. Här har bland annat skogens hackspettar sitt skafferi av föda.

Stort sammanhängenda skogsområde med 100 rödlistade arter

Flemingsbergsskogen är ett stort sammanhängande skogsområde bestående av både hällmarkstallskog och mossar på de höglänta delarna, samt näringsrikare gran- och lövskogar i de lägre områdena. Flemingsbergsskogen har visat sig vara en av de artrikaste skogsområdena på hela Södertörn och totalt är runt 100 rödlistade arter påträffade i området, vilket är mycket även i ett riksperspektiv. Antalet signalarter är också mycket stort.

Flera djurarter förekommer i området som har höga krav på orördhet och att områdena är tämligen stora. Ett exempel är tjäder som har en fast stam med spelplats i området. Dock är området storleksmässigt nära den nedre kritiska gränsen för att kunna hålla en tjäderstam, vilket innebär att området inte ytterligare kan minskas i storlek. De sydöstra delarna består av en mycket varierad skog med stor trädslagsblandning och rikt med lågor, vilket det har varit under lång tid. Området har som helhet ett fuktigt mikroklimat. Detta område har tidigare varit mer öppet med skogsbete, men har efter upphörd hävd vuxit igen till denna artrika skog. Den mittersta och västra delen av område karakteriseras av hällmarkstallskogar och större och mindre mossekomplex (Orrmossarna och Stensättra mosse) samt Smedens kärr som klassats med höga naturvärden i länsstyrelsens våtmarksinventering.

Stensättra odlingslandskap - rester av fina hagmarksmiljöer

Östra delen av området utgörs till stor del av odlingsbygd, Stensättras odlingslandskap, där vi finner rester av fina hagmarksmiljöer, däribland Oxhagen som är klassad i länsstyrelsens ängs- och hagmarksinventering. En annan hagmark med hävdgynnad flora är Risselkärr som ligger i norra delen av området nära Visättra. Detta område har varit utan hävd under lång tid, men slåtter har startat under början av 2000-talet.

Sjön Orlången går genom reservatet

Sjön Orlången berörs med delar av Flemingsbergssviken. Övriga delar av sjön ingår i Orlångens naturreservat. Ett av de större inloppen till sjön är via just Flemingsbergsviken. Uppströms inloppet ligger Flemingsbergsvikens våtmarksanläggning som syftar till att rena förorenat dagvatten. Orlången ingår i Tyresöåns sjösystem. Orlången är en välbesökt sjö och utnyttjas av många Huddingebor och tillresta. Fiske, bad, fågelskådning, långfärdsskridskoåkning, kanoting, promenad och skidåkning är några av årets aktiviteter vid sjön.

Orlången har idag ett mycket näringsrikt tillstånd. Sjöns ursprungliga karaktär var troligen svagt näringsrik på grund av dess läge i lerfyllda dalgångar. Det som avgör sjöns status är att den länge fått ta emot hög näringstillförsel från bebyggda områden. Sjöns djupvatten blir i det närmaste helt uttömt på syre under både vinter- och sommarstagnationen.

Vassvikarna i Flemingsbergsviken är nyckelbiotoper för fladdermöss

Här produceras enorma mängder insekter samtidigt som det antagligen finns tillgång till bra övervintringsplatser. På grund av dessa miljöers viktiga betydelse för fladdermössens överlevnad under våren kallas de för nyckelbiotoper. De fladdermusarter som har observerats i omgivningarna kring Orlången under 1990-talet är följande: nordisk fladdermus, gråskimlig fladdermus, vattenfladdermus, stor fladdermus, dvärgfladdermus , långörad fladdermus och mustasch- eller brandts fladdermus.

Inom området har gruvbrytning tidigare skett på två mindre områden. Dels i Nybo (Gladö) gruva och dels i Huddinge gruva. Gruvhålen består idag till stor del av vattenfyllda hål. Vid Huddinge gruva, som ligger i västra delen, förekommer idag en population av den sällsynta större vattensalamandern. Lokalen har av groddjursexperter bedömts ha mycket goda förutsättningar för arten.

Populärt friluftsområde

Inom hela området finns ett rikt nät av välutnyttjade stigar och leder, bland annat passerar anslutningsleden för Sörmlandsleden genom området. Detta är särskilt tydligt i norra delen av området. Under sommar och höst är området populärt för bär- och svampplockning och vintertid utnyttjas området för längdskidåkning. Precis utanför naturreservatet ligger Visättra sportcenter med bland annat tillhörande elljusspår. I västra kanten av Gladö tomtområde ligger en skjutbana vilken enligt kommunens översiktsplan planeras att flyttas till annat område. I nordvästra kanten finns en gammal nedlagd skjutbana av mindre storlek. Detta naturreservatsbesluts föreskrifter berör dock inte skjutbanornas verksamheter i nuvarande omfattning.

Kulturhistoria

Äldre Stenålder

Vid Kvarnsjön i Gladö Kvarn har ett antal yxor från stenåldern hittats genom åren. Yxornas utseende och det faktum att de hittats på en nivå som ligger 45 m över havet eller högre, visar att området använts för bosättning för ca 7000 till 8000 år sedan. Norr och väster om Kvarnsjön, inom och även söder om reservatsområdet, har ett flertal platser med slagen kvarts hittats, vilket visar på bosättning, (förmodligen kortvarig) under motsvarande tid. (Se Fornlämningsregistret och "Huddinge, Reviderad Kulturmiljöinventering" 2003 sid 5) Många fler boplatser från äldre stenålder finns sannolikt i området, vars högsta toppar når upp till 90 m.

Järnålder

Inom reservatsområdet finns två "fornborgar", troligen från järnåldern (500 f.Kr. till 1050 e.Kr.) eller äldre. Den större, Stensättra fornborg, ligger vid Flemingsbergsviken och från borgen har man en hänförande utsikt över Orlången. Runt sjön finns inte mindre än sex "fornborgar"! Alla är kanske inte befästningsverk men flera är det säkert. Sjön Orlången låg ca 15 m över havet på vikingatid och ca 10 m över havet vid Kristi födelse. Rövare och banditer, som kom över Östersjön, släpade troligen inte gärna upp sina båtar 10 - 15 m till en mindre insjö för att plundra några små gårdar. Kanske etablerade de sig på något säkert ställe utmed saltsjön - Mälaren och skickade in plundringsexpeditioner någon mil inåt land. Framförhållningen vid ett anfall var troligen inte så stor på den tiden. Därför behövdes kanske ställen så nära som möjlig att gömma och försvara sig och sina djur på vid varje gård. Därav den stora mängden borgar.

Stensättra gård

Gården Stensättra är troligen yngre än fornborgen och namnet skulle kunna betyda "stället vid borgen" enligt Jan Paul Strid i "Ortnamn i Huddinge". Gården Stensättra har legat på samma bergknalle SÖ om fornborgen troligen ända från vikingatid och fram till ca 1820, då den nuvarande byggnaden på Stensättra uppfördes. Den nya byggnaden kallades periodvis "Rosenlund" och den gamla för "Stensättra torp". SÖ om det gamla Stensättra ligger gårdsgravfältet med knappt 20 synliga gravar. (Se Fornlämningsregistret och de bägge Kulturmiljöinventeringarna för Huddinge.)

Nyare tid

Den gamla sockenvägen slingrar sig från Sundby, förbi det gamla Stensättra mot Flemingsberg och kyrkan i Huddinge. Vägen syns på de äldsta kartor vi har av området, Geometriska jordeböckerna, från 1636 och 1699 (Älta). Ingen vet hur gammal vägen är. Den finns kvar idag och är mycket trevlig att promenera på. Den går tätt förbi fornborgen vid Stensättra, som är lätt att nå från vägen.

På kartorna i de geometriska jordeböckerna ser man också Stensättras bägge gärden, "Östergärdett" och "Wästergärdett" på var sin sida om sockenvägen. Gärdena som brukades växelvis bestod av många mindre åkerlappar vilka idag är sammanplöjda. Den stora åkern som idag ligger längs diket åt väster under kraftledningen var "Måsswaldh Engh" på 1600-talet.

Inom reservatsområdet finns också rester efter torpen Gullarängen, Grindtorp och Stensberg. Gullarängen var från 1689 eller tidigare. Det försvann ur husförhörslängderna 1860 (statbostad eller rivet). Husgrunder, jordkällare, syrenbuskar och äppelträd finns kvar idag. Grindtorp var också från 1689 eller tidigare. Det låg snett emot infarten till Sundby från Lännavägen. Nuvarande Haningeled täcker platsen. Torpet Stensberg byggdes omkring 1840. Det kallades för "Gubbens på skogen" på en karta från 1860. 1992 flyttades torpet till Sundby av Huddinge hembygdsförening. Timret var i mycket dåligt skick och stora delar av det återuppförda Stensberg består av timmer från det rivna Stensängens arbetarbostad som låg på gränsen mot Rågsved. Tyvärr stal någon Stensbergs golvbrädor, som var i bra skick. Stensberg hade bara timrade knutar i nedre och övre stockvarv. Resten av timret låstes i knuten med någon form av gå. Konstruktionen kallas fackverk. Gavlarna var inte timrade i nock. Kvar på platsen för Stensberg finns husgrunder, åkerlappar, äppelträd, en mindre damm för tvätteriverksamhet och en imponerande jordkällare. Se även "Torp och gårdar i Huddinge", Huddinge hembygdsförening.

Tillgänglighet

Området är lättillgängligt. Cykelväg finns ända fram och för bilburna nås området lätt från bland annat Sundby gård, Visättra och Flemingsbergsvikens våtmarksanläggning. Med buss nås området lätt från Huddinge centrum till Sundbygård alternativt med pendeltåg till Flemingsbergs station och därifrån promenad ca 700 meter.

Slitage- och störningskänslighet

Framför allt de centralt högt belägna områdena som domineras av näringsfattig hällmarkstallskog vilka är relativt känsligt för slitage. Naturskogen är känslig för skogsbruk. Inom området förekommer skogshöns (framför allt tjäder och järpe men även orre) vilka är särskilt störningskänsliga under vårvintern fram till och med sommaren. Dessa arter är även beroende av stora variationsrika sammanhängande skogsområden. Det är därför viktigt att ekologiska barriärer undviks samt att skogen brukas på ett naturvårdsanpassat sätt.