Mosselbodarna

Räknat i brukad jord är Mosselbodarna det största fäbodstället i Floda socken. Vid storskiftet 1806-1812 uppgick den brukade arealen till 422 tunnland och ett kappland. Antalet delägare uppgick då till 59.

Men det är också ett av socknens äldsta fäbodställen. Det omnämns redan 1548 och 1557 uppgick antalet sommarbetande kor till 45. År 1664 hade ”Fagerbärget” åtta delägare.

Mosselbodarna ligger i en sydsluttning och över 60 meter skiljer de lägsta delarna från de högsta. Fäbodstället är uppdelat i flera hus-grupper som numera är åtskilda av skog.

Vid ”Stafbergs stannsta”, en av många platser där vallpojkarna och vallflickorna rastade när de vallade djuren, ska blixten ha dödat en hop kor.

Så sent som sommaren 1957 gick 45 kor på bete vid fäbodarna.

Djurhållningen upphörde i början på 1980-talet och Jönses Britta Olsson-Eriksson, född 1911, i dagligt tal kallad Västgöt-Britta, var sista fäbodkullan. När hon hösten 1982 flyttade hem med sina fyra kor, några ungdjur och en gris avslutade hon en flera hundra år gammal epok.

I en kulturhistorisk miljöanalys klassas Mosselbodarna som ett område med stort kulturhistoriskt och miljömässigt värde. Vid inventeringen av Dalarnas ängs- och betesmarker 1988-1990 konstaterades att de rester som finns kvar av slåttervegetationen har mycket lång kontinuitet och är av högt värde.