Haninges naturförhållanden

Haningelandskapet ingår i en större helhet som brukar kallas det mellansvenska sprickdalslandskapet. Terrängen är småkuperad, med en ständig växling mellan berg och dalgångar och utan några egentliga toppar. Sprickorna kan ibland följas miltals genom landskapet. Ibland är de uppodlade dalgångar, ibland ligger långsmala sjöar i sprickorna, som till exempel Årsjön och Drevviken. Det här landskapet har sina rötter flera hundra miljoner år tillbaka i tiden, och är format av naturkrafter som jordskalv, inlandsis, vatten och vind.

De senaste 4000-5 000 åren har människan format landskapet och dagens Haningenatur är till nästan alla delar ett kulturlandskap, påverkat av människan. Grovt kan man säga att de norra och västra delarna av Haninge är relativt högt belägna områden, till största delen bevuxna med barrskog, som tillsammans med ödsliga myrmarker ger intrycket av verklig vildmark. Den allra högsta punkten – Tornberget i Hanveden ligger 111 meter över havet.

Närmare kusten blir landskapet mer leende och åkrar, ängar och betesmarker ökar i omfattning. Inslaget av lövskog ökar också och på vissa ställen längs kusten är frodiga ädellövskogar vanliga. Därefter tar skärgården vid med sina 22 mil stränder, 850 öar och tusentals kobbar och skär. De flesta skärgårdsöar är barrskogsklädda, men där berggrunden och jordmånen är näringsrik, växer också här lummiga lövskogar. Längst i öster tar ytterskärgården vid, med kala öar och skär.