Tjärrännan

Tjäran, en viktig vara för bygderna kring Hökensås

Tjära var från 1500-talet och framåt en av Sveriges största exportprodukter. Det mesta kom från den östra rikshalvan (Finland), men stora mängder framställdes även i talldominerande områden i nuvarande Sverige.

I takt med att båtbyggeriet i Europa växte under framför allt 1600- och 1700-talet skeppades tusentals tunnor tjära ut från Svenska hamnar. Kring sekelskiftet 1800 nåddes toppen med ca 183 000 tunnor tjära samt biprodukten beck om året.

Att framställa tjära i en ränna skedde enligt samma princip som i en tjärmila med den skillnaden att milans form var rund medan rännan var avlång och belägen i en sluttning. Rännan grävdes ut och bottnen trampades till för att få den så slät som möjligt. Sedan fylldes den nybyggda tjärrännan med tätt packade småhuggen tall. Det var framför allt ved från tallstubbar som användes. När träden fällts ruttnade så småningom splintveden och när stubbarna bröts upp kvarstod den eftertraktade hartsrika kärnveden som höggs i mindre bitar innan den staplades i rännan. Veden täcktes med ett tjockt lager granris och utanpå detta ett lager med jord och torv. Rännan tändes längst upp och när det tagit fyr tätades även denna del. Men ett hål lämnades och här placerades munstycket till en blåsbälg som användes för att ge bränningen just lagom mycket syre och därmed kontrollera bränningen. Allt eftersom rännan brändes och sjönk samman uppifrån och ner flyttades också blåsbälgen neråt. I rännans nedre del samlades den rinnande tjäran upp i ett kärl, till exempel en tunna som stod omgiven av stenar som höll den på plats. Från rännan till tunnan ledde ett avtappningsrör. När rännan revs efter att tjäran hade tappats av, fanns också stora mängder träkol kvar. Tjärbrännekolet var eftertraktat och gav ett högre pris än till exempel milkol. Tjärrännorna användes flera gånger och fick så småningom den karaktäristiska skoningen av tjära i botten. Ju äldre och mer välanvänd tjärrännan blev, desto bättre blev avkastningen. Gamla tjärrännor kunde även till skillnad mot nylagda tjärrännor producera tjära ganska snart efter starten av bränningen. Beroende på hur stor tjärrännan var kunde en bränning ta omkring 3–6 dagar.

Tjärbränning var en bisysselsättning som kunde ge bondehushållen god inkomst vid sidan om jordbruket. I Brandstorps socken finns ovanligt många tjärrännor registrerade i Fornsök men vi vet inte hur gamla de är. Här kan arkeologiska undersökningar av tjärrännor och tjärdalar ge svar eller dokument som berättar om tjärframställningen i bygderna kring Hökensås. Kanske var brännandet av tjära en lokal specialitet i området? Vidare forskning kan visa om tjäran användes i städerna och båtbyggerierna kring Vättern eller om den gick på export till skeppsvarv i Holland eller England.

Tjärrännan här har nummer L1972:5250 i Fornsök. Den är cirka 10 meter lång och drygt en halvmeter djup. Stelnad tjära syns i kanten. I norra delen finns en stensamling.