Södra Ulvön, Naturreservat

Reservatet består av en mosaikartad karg kustnatur på södra delen av södra Ulvön. I några vikar finns fina sandstränder lämpliga för sol och bad. Strax utanför reservatet ligger det lilla fiskeläget Marviksgrunnan.

- "Jernulfön"

Syftet med reservatet

Syftet med reservatet är att skydda området så att nuvarande naturmiljö och landskapsbild bibehålls.

Klippor och karga hällmarker

På södra Ulvön kan du uppleva ett vackert exempel på karg ångermanländsk skärgårdsnatur. Läget är exponerat och under årtusenden har vågorna tagit sats från andra sidan Östersjön innan de vräkt sig upp över Ulvöns stränder. De lösa jordlagren är därför bortspolade, och största delen av reservatet består av hällmarker.

Du kan vandra med hällar under fötterna från de kalspolade stränderna och upp till flera hundra meter in över ön. Längs västra stranden stupar klipporna brant i havet, men annars är strandhällarna mestadels flacka. Här och var utbreder sig klapperfält. I Långvikens och Flasevikens inre och skyddade delar kan du ta ett dopp vid fina små sandstränder.

Mager växtlighet på klipporna

Södra Ulvön är en tuff miljö för växterna. På de mest utsatta hällarna finns bara lavar - de verkliga överlevnadskonstnärerna. I sprickor och skrevor klamrar sig gräs och örter fast. Längre in på ön växer även ris, buskar, gamla knotiga tallar och av vinden kuvade krypgranar. Kärleksört, gul fetknopp, backtimjan, strandglim och gullris är några av hällmarkernas karaktärsarter. Dalgångar och andra ställen där jordlagret är tillräckligt djupt upptas av barrskog, som i de flesta fall domineras av gran. På sandstränderna finner du lätt både strandråg och strandärt.

Rikare flora på diabasen

Den mörka bergarten diabas dominerar, men utmed reservatets östra strand löper ett 300 meter brett bälte av röd nordingrågranit. Det råder ingen tvekan om hur Rödudden fått sitt namn. Den kalkrika diabasen hyser en märkbart artrikare flora än nordingrågraniten. Här växer bland annat piprör, måbär, nypon och skogstry.

Fiskeläge och gruvbrytning

Det lilla fiskeläget Marviksgrunnan med sitt fiskarkapell från 1771 gränsar mot reservatet i väster. Det anlades av fjärrfiskare och är en av många välbevarade "Gävlebohamnar" längs Ångermanlandskusten. Fjärrfisket var som störst under 1600- och 1700-talen. I fiskeläget finns kokhus och sjöbodar. Du kan här finna växter typiska för fiskelägen i Höga Kusten till exempel nagelört och vårförgätmigej.

Hundra meter söder om Marviksgrunnan kan du studera resterna av en nedlagd gruva med flera gruvhål och gamla gruvgångar. Gruvbrytning har förekommit här sedan slutet av 1600-talet i det så kallade "Grundets södra skeppning". Här bröts titan- och vanadinhaltig järnmalm av och till mellan 1690 och 1959. Södra Ulvön har därför också haft namnet "Jernulfön".

Annat att besöka på ön

I norra delen av ön finns också spår av gruvbrytningen. Bland annat finns här ett gammalt hisstorn över ett lodrätt gruvhål. Området ger ett Klondykeliknande intryck minnande om en svunnen gruvepok.

I den lövrika skogen vid Fäbodsjön finns mycket att se och höra om sommaren. Fågellivet är rikt och här har bland annat den ovanliga lundsångaren hörts sjunga. Även den örtrika dalgången mellan Rensviken och Ulvösundet i norr är intressant. Rensviken är för övrigt en fin naturhamn som du kan angöra om du kommer med båt.