Sundsjöåsen, Naturreservat

Sundsjöåsens naturreservatet ligger i en brant sluttning mot Indalsälven och sträcker sig ända upp till topparna på platån ovanför. Höjdskillnaden är hela 430 meter. Här kan du vandra i naturskog som är flera hundra år gammal och besöka fäboden Nilsbölebodarna. Vill du övernatta så finns det en öppen stuga med kamin med plats för fyra.

- nordostbrant vid Indalsälven

Syftet med reservatet

Syftet med reservatet är att bevara ett relativt opåverkat större område med naturskogsartad skog. Syftet är även att hålla området tillgängligt för allmänhetens friluftsliv.

Reservatet är av regeringen antaget som Natura 2000-område enligt art- och habitatdirektivet.

Förhållandevis orörd skog

Genom den branta sluttningen och det otillgängliga läget har stora delar av skogen inom reservatet fått vara förhållandevis orörd under 1900-talet. Här finns därför naturskogsartade partier med gott om döda träd som har betydelse för många växt- och djurarter. Den minst påverkade skogen finns vid Svarttjärnen och Storbacken. Där har huggningar gjorts, den senaste 1925, men i dag märks inte mycket av detta. Några år innan reservatet bildades kalavverkades 27 hektar vid vägslutet nära älven.

Skogssluttning med många arter

Skogen domineras helt av gran och här finns träd i alla åldrar upp till över 200 år. Uppe på Storbacken finns partier med relativt stort inslag av tall och björk, nästan fjällskogslik. Ju längre ner i sluttningen man går desto bördigare och fuktigare blir marken.

Antalet rötade och omkullfallna träd, så kallade lågor, är högt och utgör en bra livsmiljö för sällsynta och hotade vedsvampar. Här finns arter som ullticka, tickmussling, gränsticka, rosenticka, stor aspticka, stjärntagging samt den ovanliga vågtickan.

Om du följer stigen nedför sluttningen i norra delen kan du få se det fridlysta gräset sötgräs. Det är ett högväxt och bredbladigt gräs med stor hängande vippa.

I skogen runt Svarttjärnen växer den sällsynta laven långskägg. Den finns på granar i mycket gamla skogar med hög luftfuktighet, se faktaruta nedan. På grangrenar växer också den violettgrå tagellaven.

Fäbodliv

Redan på 1700-talet hade byarna på Indalsälvens norra sida sina fäbodställen på södra sidan. Hit tog man boskapen under sommaren för att det fanns gott om bete. Nilsböle bys fäbodvall ligger inom reservatet. Vid mitten av 1800-talet svedjades marken runt Nilsbölebodarna och i sluttningen närmast älven.

Fäbodvallen kring Nilsbölebodarna har öppnats upp och årlig slåtter har återinförts. Sommaren 2011 hittades topplåsbräken på vallen. Det är en idag sällsynt ormbunksväxt som är knuten till ogödslad ängs- eller betesmark.

Stigsystemen

Den stig som leder från Nilsbölebodarna till raststugan är en del av den så kallade "fäbodstigen" som gick mellan de många fäbodvallarna på södra sidan Indalsälven. Att följa stigrundan förbi Svarttjärnen och upp till berget Storbacken och tillbaka till raststugan är en promenad på cirka tre kilometer.

Från Nilsbölebodarna kan du följa den fina stig som leder norrut och som man förr använde när man tog korna till vallen. Den passerar Fäbodbäcken och några mindre myrar. Efter en kilometer når du reservatsgränsen. Därefter går stigen till stor del genom ungskog och hyggen där terrängen är brant och bitvis svår. En nyare stig leder nedför sluttningen från raststugan och dessa båda stigar sammanbinds av en gammal skogsbilväg nära älven. Hela denna runda är en ganska krävande promenad på cirka sex kilometer.

Fakta om långskägg

Långskäggslaven känns igen på sin långa bål som liknar julgransglitter och hänger på grangrenarna som en girlang. Den är oftast 0,5-1 meter lång.

Laven klarar inte uttorkning, brand eller modernt skogsbruk och den förökas enbart vegetativt det vill säga genom att delar av lavbålen lossnar och genom vinden kan spridas över till närliggande träd och fästa fast där.

Långskägg är starkt tillbakaträngd i Europa och nuvarande utbredning finns i huvudsak i södra Norge och mellersta Sverige. I Sverige breder den ut sig på ett smalt band från Värmland upp till mellersta Norrland, med störst utbredning i Ångermanland och Medelpad. Omkring 90 procent av den svenska förekomsten av arten finns i vårt län, varav en stor del i Kramfors kommun.