Bergsbruk, Skinnskatteberg - Färnaleden

Bergsbruk

Med Bergsbruk menas brukandet av berget. Sten rik på mineraler och grundämnen som Järn, Koppar, Cerium och liknande kan brytas och bearbetas för att utvinna grundämnen. Dessa grundämnen är bland annat viktiga beståndsdelar i dagens metaller med vilka vi kan tillverka saker som verktyg, bilar, byggnader, elektronik och batterier.

Bergslagen

Bergslag var ursprungligen beteckningen på den grupp av bergsmän i ett område som hade bergsprivilegier (rättighet att bedriva bergsbruk). Benämningen kom sedan med tiden att uppfattas som hela regionen där dessa bergsmän verkade. Efter att man upptäckt fyndigheter av malmkroppar i området runt Skinnskatteberg, då kallat Skinsäckaberg, utfärdade Drottning Margareta år 1366 privilegier för ”Bergsmännen på Skinsäckaberg”. Brytning av mark och gruvor inleddes för att nå järnet och de andra metallerna nere i berget. En av de äldre gruvorna här i trakten är Korphyttan, vilken omnämns i Jordeboken så tidigt som år 1552. Här i kommunen har vi även ett av världens mineralrikaste områden, Bastnäs gruvfält, där bland annat grundämnet Cerium först dokumenterades. Båda dessa gruvor ligger i kommundelen Riddarhyttan.

Bergslagen organiserades av Bergskollegiumet, ett centralt ämbetsverk i Sverige som var aktivt åren 1637–1857.

Brytning

I dag bedrivs modernt bergsbruk via gruvdrift eller dagbrott med avancerade bergsborrande maskiner, dynamit, grävmaskiner och dumprar. Men för hundratals år sedan, före krutanvändningen, var metoderna mer primitiva. En vanlig brytningsmetod var då Tillmakning, där man eldade vid gruvans bergvägg. Hettan och temperaturväxlingarna skapade sprickbildning i berget, som bit för bit kunde hackas loss för hand med spett, slägga och hacka. Ibland nyttjades även nedkylande vatten för att snabba på tillmakningens temperaturväxlingar. Brytningen på denna tid var ett mycket fysiskt krävande och riskabelt arbete, inte minst på grund av risken för stenras och gasbildning i gruvans gångar.

Kolning

För att sedan smälta ut järnet ur det brutna stenmaterialet, för att kunna gjuta järntackor, byggdes masugnar vid länets hyttor för att rosta malmen. De stora ugnarna värmdes upp av mängder av träkol och denna kol behövde ständigt produceras på plats. Här spelade skogen en avgörande roll. Stora mängder timmer gick åt till bergsbruket vilket även blev en bidragande faktor till att trakthyggesbruket (stora hyggen och återplantering av skog) utvecklades i området. Kolet tillverkades genom att hårt arbetande Bergsmän och Kolare fällde träd och travade timmer och ved tätt sammanslutet i Kolmilor. Veden täcktes av Stybb (en blandning av kolpartiklar och sandjord) för att veden skulle kolas långsamt i en kontrollerad miljö, och inte bara brinna upp. Den syrefattiga förbränningen resulterade efter dagar av milning i träkol. Milningsarbetet var krävande då milan, efter uppbyggnad och tändning, behövde bevakas dygnet runt, så att inte milan skulle Slå (antända med öppen låga). Efter att milan rivits och kolet svalnat transporterades det till masugnarnas stora kolhus i väntan på att användas som bränsle i masugnarna.

Kolbottnar

Alla de kolbottnar man i dag kan finna i dessa skogsmarker vittnar om hur omfattande kolmilningen var under bergsbrukets glansdagar här i Bergslagen. Denna informationsskylt är placerad vid en kolbotten, där ni kan se resterna efter en kolmila. En kolbotten känns igen på sin vanligtvis runda yta på mellan 5–15 meter i diameter, vilken utgjorde en resmilas bas. Inom kolbotten växer inte sällan tätt växande unggranar. Det fanns även så kallade liggmilor som resulterar i en annan form på kolbotten. Men resmilan var den vanligaste varianten här i området. Stora delar av skogen avverkades till fördel för kolproduktionen till masugnarna och kolmilorna var utspridda nästan överallt i skogarna. Vid varje mila återfanns även ofta en kolarkoja där kolarna bodde medan de vaktade milan.

Bergsbruket i området i dag

Kommunens sista gruva att stänga ner var Bäckegruvan i Riddarhyttan år 1979. Idag är Skinnskattebergs alla gruvor, med tillhörande anrika byggnader, i stället ett fascinerande kulturarv. Idag bedrivs alltså inget storskaligt bergsbruk på orten, men i stället finns i dag en mängd kulturhistoriska upplevelser att ta del av i dessa vackert rustika miljöer, som till exempel guidningar, konstutställningar och konserter. Då och då besöks området av internationella aktörer som söker efter potentiella mineralfyndigheter att utvinna. Men hittills har dessa moderna prospekteringaktiviteter inte lett till någon återuppstånden brytning här i Skinnskatteberg. I dag är det Bergsstaten, ett särskilt beslutsorgan inom den svenska statliga förvaltningsmyndigheten Sveriges Geologiska Undersökning (SGU), som har i uppgift att handlägga ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral i landet.

Kolarbyns kolmila

Traditionen, kunskapen och hantverket kolmilning förs i dag vidare via småskalig tillverkning av träkol. Här i Skinnskatteberg har man, inne i Kolarbyn, sedan 2007 årligen byggt och tänt en kolmila på traditionellt vis. Denna uppskattade och välbesökta upplevelse kan även SLU Skogsmästarskolans elever vara en del av via en högskolepoängsgrundande kurs i kolning och skogshistoria. Då bygger eleverna tillsammans med våra lokala eldsjälar upp en mila inne i Kolarbyn, vilken traditionsenligt brukar tändas varje år i mitten av augusti. Efter ett antal dagars passande av milan, rivs milan och träkolet används av lokalbefolkningen under sensommarens fridfulla grillkvällar.

Besök gärna Kolarbyns mila, inne i Kolarbyn Eco-Lodge, för att ta del av de informationsskyltar om milning som finns där. Vänligen respektera dock att det finns inbokade gäster inne i Kolarbyn Eco-Lodge som just nu njuter av tystnaden och naturen.