Hyggesfritt skogsbruk, Skinnskatteberg - Färnaleden

Definition

I oktober 2021 tog Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) tillsammans med Skogsstyrelsen fram en gemensam definition, med syfte att beskriva vad hyggesfritt skogsbruk innebär. Den formella definitionen lyder:

Hyggesfritt skogsbruk på skogsmark med produktionsmål innebär att skogen långsiktigt sköts så att marken alltid är trädbevuxen utan att det uppstår några större kalhuggna ytor.

Ovan definition betyder att markägaren har en intention att långsiktigt bruka skogen hyggesfritt. Här är några formella exempel på vad hyggesfritt skogsbruk kan innebära:

· Att det alltid finns träd av en viss höjd (minst 10 m) på marken och att skogens täthet alltid överstiger en viss volym, i referens till generellt beslutade diagramvärden (SVL 5§).

· Att om en sammanhållen grupp träd skördas och bildar en lucka i beståndet (luckhuggning), skall denna luckas yta inte vara för stor (max 0,25 hektar = 50x50 meter). Och att en ny lucka i anslutning till den gamla luckan inte får skapas förrän den gamla luckans nya träd blivit tillräckligt höga (en medelhöjd av 2,5 m).

· Att man kan sträva efter att skogens träd har olika höjd, olika skikt, där det översta skiktet (överhållen skärm) kan ge skydd till de yngre träden samtidigt som de även kan hjälpa till att sprida frön med vinden (naturlig föryngring).

I hyggesfritt skogsbruk försöker man alltså minimera kalhuggna ytor. Detta är i motsats till det vi benämner som trakthyggesbruk, där i stället större hyggen är en del av skötseln. I dag, år 2024, är trakthyggesbruk det vanligaste skogsskötselsystemet i Sverige på produktiv skogsmark.

I både hyggesfritt skogsbruk och trakthyggesbruk skall dock samma hänsyn visas till kulturmiljöer, miljövärden, sociala värden och rennäring. Och i båda metoderna bör skogsbrukandet av de aktuella områdena (bestånden) anpassas till markens egenskaper och trädslag, även kallat ståndortsanpassning.

I dag ses det hyggesfria skogsbruket, och dess positiva effekter, som ett välkommet komplement till trakthyggesbruket. Bland annat då hyggesfria metoder ofta gynnar ett områdes biologiska mångfald.

Metoder

Det hyggesfria skogsbruket nyttjar i huvudsak tre beprövade metoder, dessa kallas blädning, luckhuggning och överhållen skärm.

Blädning är en metod som ursprungligen härstammar från kontinentala Europa. Metoden innebär att man eftersträvar att skogen efter avverkning är fler- eller fullskiktad, det vill säga att skogen alltid innehåller träd av alla höjder. Vid blädning och blädningsbruk, som även det vi brukar kalla plockhuggning till viss del försöker efterlikna, gallrar man löpande ut vissa träd som man bedömer mogna att skörda. Blädning är en metod som vanligtvis lämpar sig bäst för en skog, eller ett bestånd, som redan är aningen ”vildvuxet”. Detta då man där har en mångfald av olika trädhöjder att utgå från.

Luckhuggning kan beskrivas som flera mini-kalhyggen inne i ett bestånd. Respektive luckas totala yta får dock inte vara för stor (max 0,25 hektar = 50x50 meter, enligt nuvarande definition) och luckorna får inte ligga för nära varandra.

Överhållen skärm är en metod där man vanligtvis strävar efter en tvåskiktad skog som successivt utglesas och som alltid skall rymma minst 25 stora träd per hektar. Denna metod utnyttjas främst på marker där man vill odla pionjärträdslag, vanligtvis tall.

Fördelar

Hyggesfritt skogsbruk kan gynna skogens biologiska mångfald vilket har många fördelar. Genom att skörda skogens virke med färre kalhyggen kan kultur-, miljö- och sociala värden gynnas samtidigt som platsens skogskänsla bibehålls. Under de sociala värdena hittar vi bland annat den stärkande upplevelse som ett besök i en variationsrik skog kan erbjuda. Detta kan i sin tur leda till ett ökat mångbruk av en skog, till exempel via naturturism. Hyggesfritt skogsbruk är speciellt lämpligt i områden där rennäring bedrivs, eftersom de kvarvarande träden skapar gynnsamma förhållanden för lavar, renens vanligaste föda. Andra fördelar med hyggesfritt skogsbruk kan vara minskad risk för angrepp av skadeinsekter (t.ex. snytbagge och granbarkborre), ökad möjlighet till variation av virkeskvalitéer och eventuella sänkta omkostnader för plantering och röjningsarbete.