Prättingvallen Fäbodvall

Ur boken Fäbodvallar i Delsbo, utgiven av Delsbo Hembygdsförening 1996:

På Prättingvallen finns fem stugor kvar samt några lador. Det är Harald Lindes i Prättingberg, som förut hette ”Hovers”, Kjellins nu Staffan Sjöbergs, Per Jo Hansas nu Yngve Västgårds, Sveds samt Jobsmyrastugan. Harald Lindes och Sveds stugor reparerade.

1924 jätte min mor Jon-Ors Ollas Margit på Prettingvallen i Hovers stuga. Då 4 år gammal var jag där tillsammans med henne. I Per Johansas stuga jätte Georg Dolks fru Kristina med barnen Birger å Anna, i Jobsmyrastugan jätte Anna Gavell och i Kjellins, Karin Mattsson från Glombo.

På 1929-30-31 kanske också något senare jätte Henrik Henriksson med fru Anna från Hallsta i Per Jo Hansas stuga. I Kjellins Per-Eriks Signe från Prettingberg, då mycket ung samt i Hovers Stran-Kare Olsson från Glombo. Stran-Kare jätte i 19 somrar på Prättingvallen, och hon såg också till fåren under sommaren. För på Prättingvallen gick man alltid med fåren nerifrån byarna Västanäng, Hallsta, Prättingberg, Glombo och Tolbo. Fåren brukade man gå med till skogen så fort det blev något grönt att äta av. Och på hösten var det alltid Stran-Kare som såg till att dom fanns att hämta någonstans. Hon jätte nog där så sent som 1947.

Som barn brukade vi gå på barnhelg på vallen, 2-3 st hos varje valljänta. Då gick vi hela den långa vägen nerifrån bygden och upp. Vid Harsbacka, det är backen närmast vallen, fanns det en stor sten som kallades ”Flötsten” på den skulle vi få upp så många stenar som möjligt för då skulle vi få kärnflöte när vi kom fram, = tjock syrlig grädde strax innan det blir smör, men det stämde inte alla gånger.

Så roligt vi hade hela högen med barn, vi lekte ringlekar i Sveds stuga för den var ju tom, och kurragömma i skogen. Så brukade vi gå på Lillvallen och hälsa på barnen där, för där var också barnhelg . Men vi var väldigt rädda för hästarna som gick i skogen, så vi hade en harskramla som vi skrämde dom med.

Vi låg och sov i boden, å tänk så skönt det var att vakna till surret av separatorn, för den fanns nästan alltid i boden. Och tänk så god mat vi fick, pannkakor stekta i gott vallsmör i den trebenta stekpannan på öppna spisen med hjortronsylt och grädde till. Hjortron, säkert plockade på den stora Prättingvallmyran. Det brukade sprätta kol i pannan men dom skulle man inte peta ur utan dom skulle man äta upp för dom blev man vacker av, sa Hindrik. Så minns jag att Hindrik brukade bära vatten med ok, och att han hade en gris på vallen, som alltid följde honom vart han gick, ja till och med ner till Hallsta fram och åter.

På eftermiddagen gick vi hem igen hela långa vägen, ett minne rikare. Vi brukade också ha små presenter med oss till valljäntan som vi var hos. På Prättingvallen var det fyra valljäntor.

”Hinriks Anna”, Anna Eriksson

”Per-Eriks Sigrid”, Sigrid Eriksson

”Stran Ollas Kare”, Karin Olsson, Svalbo

”Eckens Anna”, Anna Gavell

Anna Henriksson var där i 17 somrar. Karin Olsson brukade ha får åt andra som hade hemvist på vallen, å såg till att dom kom hem på hösten.