Ostkustleden Etapp 1, Lilla Hycklinge – Nynäs,

Ledens första etapp startar i natursköna Lilla Hycklinge. Följ markeringarna från parkeringen. Efter en stunds vandring möts vandraren av glittrande vatten. Leden följer en långsmal sjö, Eckern. Intill sjön, nära leden finns konstnären Axel ”Döderhultarn” Petterssons namnteckning inristad i berget vid vattenbrynet. Efter ytterligare en sträcka kommer du fram till Döderhultarns födelseby, Högatorp. Äldsta byggnaden är från 1800-talet. Leden följer gamla vägen genom byn Eckerhult och fortsätter sedan på stigar och grusvägar förbi Sjoketorp och fram till Lämmedals by, en av de äldsta byarna i Döderhults socken. Här finns flera gamla hus som härrör från 1700-talet. Vandringen går vidare på smala skogsstigar. Etappmålet, första övernattningsstugan i Nynäs, är belägen nära meteoritsjön Hummeln, mitt inne i Humlenäs lummiga naturreservat. Nu är det dags att ta fram badkläderna, promenera till sjön och ta ett dopp i det klara, fräscha vattnet.

Stugan är endast tillgänglig för vandrare på Ostkustleden. För information om stugan se övernattningsstuga Nynäs.

Bussförbindelse efter ungefär 2 km på etapp 2, till Oskarshamn, för avgångar besök Kalmar läns trafik, KLT.

Intressanta platser att besöka

1. Lilla Hycklinge. Gården ägdes i mitten av 1300-talet av stormannen och riksrådet Israel Birgersson. Efter han död 1351, ärvdes gården sedan vidare inom släkten och i slutet av 1400-talet innehades gården av riksföreståndaren Sten Sture d.ä. År 1521 ärvdes gården av Sveriges kung Gustav Vasa och fram till mitten av 1600-talet innehades gården av kungafamiljen. Gården donerades 1649 till Christer Zelow, som dock redan 1661 miste gården till Kronan genom den företagna reduktionen. När Indelningsverket genomfördes på 1690-talet indelades gården på Smålands båtsmanskompani som stamrote nr.116 med båtsmanstorpet på dess ägor. Under åren 1711-1722 beboddes gården av trumpetaren vid Smålands kavalleriregemente Lars Blomberg.

2. Torpet Strömmen under Dövestads ägor (kallad Lustigkullen i folkmun) eftersom det ifrån 1860-talet beboddes av f.d. båtsmannen Carl Johan Lustig (1831-1889) var först gift Kajsa Lena Larsdotter som dog 1865 och gifte sig sedan år 1870 med Christina ”Stina” Maria Jonsdotter, som flyttade till Tjuståsa Ålderdomshem i slutet av 1800-talet. Sammanlagt föddes 9 barn.

3. Lilla Hycklinge såg-och mjölkvarn ”Snurran” som från slutet av 1600-talet brukades tillsammans med Flinshults by. Kvarnen lades ner i slutet av 1800-talet.

4. Sandvik uppfördes 1883 och tillhörde gården Dövestad. I dag ägs Sandvik av Arne och Margareta Andersson. Arne växte upp här med 9 syskon (Arne var näst yngst). Här hyrde Dödehultaren vid ett tillfälle ett sommarboende.

5. Cirka 400m från Sandvik på höger sida visar en liten skylt Höghult som ursprungligen var en mindre gård avstyckad 1755 från Högatorp. Det blev i början på 1800-talet ett båtsmanstorp. Söder om huset ca 12-13 meter från vägen finns resterna av en ladugård samt en jordkällare delvis nedgrävd i en sluttning. Den sägs ha varit använd av en fotograf Meijer som framkallningslaboratorium. Meijer hade sin butik i Oskarshamn i ”Kråkerumsbacken” (Kungsgatan) mitt emot nuvarande ”Kråkan”. Höghult övergavs vid sekelskiftet 1800-1900. Vid Höghult fanns även en torpstuga uppförd under 1800-talet, nedbrunnen i början av 1920-talet. I dag finns det ett fritidshus på platsen.

6. Eckern är en långsmal sjö, 3,5 km lång och bredast 350 m och på smalaste stället ”Smale hals” 100 m bred. Sjön är reglerad sedan 1950-talet och är en reservoar för kommunens vattenförsörjning. Vattennivån växlar mellan 37,1 och 38,8 meter över havet. Vid lågvatten kan Döderhultarns inskription DÖDERHULTAREN 1921 ses vid Eckerns strand 1 km norr om Sandvik. Enligt hörsägen var det en stenhuggare från Vånevik som utförde arbetet. Sjöytan låg då ca 2 meter lägre. Inskriptionen är 120 cm lång och 25 cm hög.

7. En gammal kvarndamm där tidigare fanns en skvaltkvarn som tillhörde Högatorps by. Den siste mjölnaren var f.d. båtsmannen Olof Ny. Kvarnen revs i början på 1900-talet.

8. I Högatorp föddes konstnären Axel Pettersson ”Döderhultarn” år 1868 och bodde här med familjen fram till faderns tidiga död 1877. Hans far lantbrukaren och nämndemannen Per August Pettersson ägde både Högatorp och granngården Eckerhult. Gården hade brukats av Döderhultarns fars släkt sedan åtminstone andra hälften av 1600-talet, då gården brukades av Nils Jonsson och hans hustru Ingeborg Nilsdotter. Gården Högatorp har gamla anor och återfinns redan i Sten Stures jordebok 1495.

9. Gården Eckerhult fanns redan på 1300-talet och ägdes av riksrådet Israel Birgersson efter arv från sin mor Ingeborg Bengtsdotter. På 1500-talet ägdes gården av Gustav Vasa. Lilla Eckerhult fanns också på 1300-talet. Axel Petterssons (Döderhultarns) far, ägde gården på 1800-talet. Ett par år efter faderns död (september 1877) flyttade änkan och barnen redan följande månad från Högatorp till Eckerhult.

10. Den förste kände innehavaren av torpet Ekelund var torparen Nils Andersson och hans hustru Annica Nilsdotter, som var bosatta här i slutet av 1700-talet. De hade två söner som var födda på torpet från 1777 till 1780. Enligt kyrkoboken 1822 bodde inhysedrängen Peter Magnusson och hans hustru Stina Olsdotter i torpet. Stina avled i en koleraepidemi 1850.

11. ”Skarpesten” vid avtagsvägen till Sjoketorp. Här berättas en sägen om Sten Skarpe, som bodde i Järngallra och var mjölnare vid Sjoketorps kvarn. Skinn Skarpe var enligt sägen elak, hård och orättrådig. När en gammal fattig gumma lämnat säd till förmalning tog Skinn Skarpe säd och ersatte det med kalk. Då gumman åt sitt bröd blev hon sjuk och dog. I en jämn ström rann säd från andra till Skinn Skarpes egna sädeslårar så han blev en rik man.

Men en dag låg han död på sofflocket. Skinn Skarpes kropp skulle då föras till Döderhults kyrka och för att begravas. Eftersom det endast var en smal stig från Sjoketorp så fick grannarna bära ut liket till vägskälet. Det skedde en lördag och bärarna orkade nästan inte med uppgiften så när de kom till vägskälet så hittade ställde de kistan på en slät av sats på stenen och så fick den stå till följande dag då man fortsatte med kistan på en vagn mot kyrkan. Hästarna orkade inte hela vägen så man fick byta hästar vid nästa by.

När man kom fram var det söndag eftermiddag och präst och kyrkfolk hade gått hem så begravningen fick skjutas upp till nästa söndag och kistan ställdes i kyrkans vapenhus. I intilliggande gården Kyrkeby kom under veckan två ”knallar” (försäljare) och vid kvällsbrasan berättade husfolket om händelsen med den tunga transporten av Skinn Skarpe och de menade att det var så tungt att forsla honom för att han hade så många oförlåtna synder.

”Knallarna” bestämde sig för att sätta en stor och kraftig piga på prov så de lovade henne att hon skulle få ett klänningstyg om hon gick in i vapenhuset, öppnade kistan och kramade om liket. Klänningstyget var mer lockande än skräcken för liket så hon gav sig iväg och utförde uppdraget men det hemska var att Skinn Skarpes arm fastnade och han började tala och bad henne att bära in honom i kyrkan. Där inne satt en liten gumma på en av de främsta bänkarna. Skinn Skarpe bad om förlåtelse och pigan bar honom tillbaka till kistan. Då släppte Skinn Skarpe taget och pigan sprang vansinnig och vild ut i skogen.

Denna sägen är mycket gammal och lär ha berättats av en mycket gammal kvinna som bodde nära Döderhults kyrka samt av en 75-årig man från Lämmedal på 1950-talet och han hade hört det av sin morfar som var född 1822 och han hade hört det av sina föräldrar.

Skarpestenen finns kvar men avsatsen där kistan ställdes under natten blev bortsprängd då vägen breddades.

12. På 1500-talet hade gården Sjoketorp/Skiokatorp på sluttningen neremot sjön Hulteglan/Hulteglänn samma ägare som Solberga/Fredriksberg nämligen fogden Jon Elofsson från Barkestorp (strax norr om Kalmar). Hans son Claes Jonsson ärvde gården men hade oturen att välja fel sida i kampen mellan hertig Karl (Gustav Vasas son) och kung Sigismund som var kung i både Sverige och Polen. Claes Jonsson var därför tvungen att fly från Sverige till Polen år 1599.

13. Sjön Hulteglan/Hulteglänn. Vid sjöns bortsida bodde enligt sägnen en slug och djärv man vid namn Sjöholm som studerade fåglarnas flygkonst och som så gärna ville flyga. Han gjorde sig vingar av björknäver som han band fast på armarna och så en dag när det var stark västlig vind tog han sig upp på berget Korpaklangen bortom stugan och hoppade ut från stupet. Han flaxade medvingarna och flög en bit men så mojnade vinden och han hamnade med ett plask mitt i Hulteglänn. Han hade riktig tur för Karl-Johan i Järngallra var ute med sin eka och tittade till sina nät. Han trodde att ett sjöodjur något slag hade fastnat i nätet men det var ju en gammal bekant! Det är okänt om Sjöholm fortsatte med sina flygövningar.

14. Målar-Larses stuga revs 1908. Här bodde Målar-Lars som var vagnmakare som målade vagnarna med egentillverkad färg som satt kvar så länge vagnen existerade. Att tillverka färg ansågs som trollkonst och varje målare hade sina knep och blandningar.

15. Strax innan man kommer fram till Lämmedal finns en gammal husgrund, Sandersborg. Här bodde och verkade flera byskomakare bland annat Sven Zanders och Nils Andersson i början av 1800-talet och Sven Olsson i början av 1900-talet.

16. Lämmedal är en av Döderhults äldsta byar och ägdes på 1300-talet av riksrådet Israel Birgersson. Gården var rusthåll för husartorpet i Ramshult. Här finns i dag många hus som härstammar från 1700-talet. Socknens äldsta missionshus används nu som bostad.