Hanö, Naturreservat

När du besöker naturreservatet Hanö får du uppleva en mycket speciell ö i Östersjön med höga geologiska värden, variationsrik natur och en spännande kulturhistoria.

Lämningar från tropiskt klimat och istider

Hanö har en spännande geologi. Ön är ett restberg, som formades i ett tropiskt klimat för ett par hundra miljoner år sedan. Yngre kritbergarter har sedan täckt urberggrunden och bevarat de äldre formerna. Under senare årmiljoner har vittring och erosion åter blottlagt urbergets tropiska vittringsformen, vilket det finns spår av vid bland annat Vindhalla och Pynten.

Under de senaste årmiljonerna har klimatet dominerats av långa istider och kortare värmeperioder. Isarna har bearbetat, brutit loss och transporterat iväg berggrundsmaterial, vilket format Hanö till en drumlinbildning, med brant stupande urbergshällar i ost och nordost, som mot väster och sydväst övergår i flackare morändominerade slätter.

På Hanö finns också ett stort antal välbevarade strandvallar, strandhak och klapperstensfält från Östersjöns varierande strandnivåer efter den senaste istiden. De är särskilt tydliga på öns västra sluttningar. Det högst liggande området finns vid Fyrkullen, cirka 53 meter över havet. Klapperstensfältet där bildades strax efter att den senaste isen dragit sig tillbaka, för 14 000 år sedan, när endast toppen av den cirka 60 meter höga ön stack upp ur Baltiska issjön. När strandnivåerna sedan var som lägst, för 11 000 år sedan, växte det tallskog på delar av dagens havsbottnar. Idag finns fortfarande stubbar kvar från dessa skogar på bottnarna utanför Hanö. Strandnivåerna har sedan stigit och sjunkit flera gånger till, vilket lämnat kvar spår i form av vallar och hak. Detsamma sker längs dagens strandlinje, där man i framtiden kommer kunna läsa av nutidens strandnivåer.

Läs mer om Hanös och Östersjöns utveckling sedan den senaste istiden i faktarutan ”Geologiska stigen” nedan.

Stora förändringar i vegetationen

Hanös vegetation har genomgått stora förändringar under de senaste århundradena. Fram till början av 1800-talet dominerades markerna av utbredda ädellövskogar. Omfattande skogsavverkningar och ett intensivt kreatursbete hade förvandlat ön till ett öppet och nästan skoglöst landskap under 1900-talets första hälft. Mindre skogrester fanns då främst kvar i sydost. När kreatursbetet upphörde i mitten av 1900-talet började busk- och trädvegetation åter breda ut sig.

Idag finns en av Sveriges största avenbokskogar på Hanös södra delar. Mot norr tar öppna gräsmarker, buskmarker och hällmarker vid. Enstaka småvatten finns också på de i övrigt i huvudsak torra markerna. Bland intressanta arter finns växterna flikros, revig blodrot och vårkällört, svampen läderboll, strandpadda och tordmule. Det finns också dovhjortar på ön. Vår och höst passerar många flyttfåglar och flyttande fjärilar.

Medeltida fiskarbefolkning och engelsk kyrkogård

Hanö har en rik kulturhistoria. Här har det sannolikt funnits fiskebosättningar sedan medeltiden och sedan 1830-talet har ön haft en fast befolkning. Det finns flera fornlämningar på och kring ön, som husgrunder, tomtningar, båtkåsar, begravningsplatser och vrak.

Engelska kyrkogården är ett minne från åren 1810-1812, då Hanö fungerade som engelsmännens flottbas i Östersjön under Napoleons blockad. Kyrkogården besöks fortfarande regelbundet av passerande fartyg ur den brittiska flottan.

Fantasiväckande platser och sägner

Hanö är ett välbesökt utflyktsmål och det finns många spännande platser att besöka på ön. Ett antal välmarkerade vandringsstigar leder besökaren runt på ön och minskar risken att gå vilse.

Från toppen av Fyrkullen har man en vidsträckt utsikt över ön och kringliggande landskap. Via en stig kan man därifrån ta sig ner till blockstensgrottan Rövarkulan, som sägs ha varit ett gömställe för sjörövare och snapphanar. I en granitvägg strax intill finns Drakamärket, ett tunt veckat skikt av äldre gnejs, som enligt legenden uppstod när fyren tändes för första gången år 1869. En drake ska då ha bländats av skenet och kraschat in i bergväggen.

I den trolska avenbokskogen i söder ligger de två dolinerna Gamla och Nya Kar, som sägs vara jättars fotavtryck och där rövare senare ska ha gömt sig. I norr finns strandsporren Bönsäcken, en klapperstensrevel som likt en svans sträcker sig ut i vattnet och ändrar riktning och form allt efter havets strömmar och vågornas verkan.

Geologiska stigen

På Hanö finns spår i landskapet som berättar om istiden och forna vattennivåer. Promenera den geologiska stigen och läs om isräfflor, klapperstensfält och drumliner på skyltar längs vägen. Du får också följa Östersjöns historia från sjö till hav, till sjö och till hav igen. Välkommen på geologisk vandring!

För cirka 14 600 år sedan försvann inlandsisen från denna trakt. Under de följande årtusendena växlade vattnet här utanför kusten från smältvattensjö till havsvik till insjö till dagens brackvattenhav – Östersjön. Även strandlinjens nivå växlade, den har varit både högre och lägre jämfört med i dag.

På skyltar utmed den geologiska stigen kan du läsa om Östersjöns olika stadier men också vilka spår som inlandsisen och forna hav lämnat efter sig. Du får också följa hur strandlinjen pendlat upp och ner på berget flera gånger. Det är därför som skyltarna inte står i kronologisk ordning.

Den geologiska stigen är en av flera leder på Hanö. Den tar dig från hamnen upp på bergets topp. På Listershuvud, som påverkats på samma sätt som Hanö, finns också en geologisk stig.