Pieboda, Naturreservat

Pieboda ligger på bitvis branta sluttningar vid sydöstra sidan av sjön Halen. Blekingeleden passerar genom naturreservatet. Du kan paddla i viken Ladfogdegylet som har förbindelse med Halen. Här upplever du ett stort sammanhängande lövskogsområde med naturskogsartade bokskogar och sumpskogar, ett våtmarkskomplex och betade hagmarker på gammal åkermark. I naturreservatet finns också kulturhistoriska lämningar.
Bokskog har funnits här åtminstone sedan 1600-talet. Marken inom reservatet var tidigare utmark till gårdar och torp. Under 1800-talets folkökningstider etablerades flera torp och gårdar i området. På Boafalls backe finns rester av ett äldre odlingslandskap med odlingsrösen, en stenmursomgärdad äldre väg och små hagar. Det området är nu betesmark.

Spår efter inlandsisen

Berggrunden består av grå granit och jordarten är sandig näringsfattig morän som är rik på stenblock i olika storlekar. Inlandsisen har lämnat efter sig högar med stenblock och slipade klipphällar. Branterna med sina moss- och lavbeklädda klippblock och branta klipphällar ger ett vilt och spännande intryck.

Varierade markförhållanden

Variationen är stor i markförhållanden från torra höjdlägen, via branta sluttningar med rörligt markvatten, till våtmarker. I reservatet finns källområden, naturliga bäckar och underjordiska flöden.

Höjdskillnaden inom reservatet är cirka 108 meter, räknat från sjöns yta. Högsta punkten ca 176 meter över havet ligger på Boafalls backe i den södra delen. Blekinges högsta punkt är 189,65 meter över havet på Rävabacken, en kilometer väster om Farabol i Olofströms kommun.

Träkol och granit

Bevarade fornlämningar och andra kulturhistoriska spår från de senaste århundradena finns som gårds- och torpruiner, åkerlyckor med odlingsrösen, äldre vägsystem, förvarings- och anläggningar för träkolstillverkning. Stenmurar finns längs hägnader och gränser. Här kan du även se rester av ett rester av ett stenbrott där Halegranit brutits för att användes till gatsten.

Bokskog sedan 1600-talet

Olika arter av lavar, mossor, svampar och insekter tyder på att det funnits skog i området under en längre tid. Det tillsammans med historiskt kartmaterial och skriftliga källor är tecken på att bokskog har funnits här åtminstone sedan 1600-talet. Den rödlistade jättesvampmalen, en stor malfjäril, är ett tecken på trädkontinuitet.

I skogarnas fuktiga miljö finns det gott om gamla grova ädellövträd, senvuxna ädellövträd, hålträd, stående och liggande död ved.

Våtmarkskomplexet, med stora gungflyn, kärr och mossar intill viken Ladfogdegylet, har högsta klass i den nationella våtmarksinventeringen (VMI). Innan sjön Halen höjdes i början av 1900-talet fanns här ängsmarker.